Det var egentligen meningen att det skulle bli en annan tur. Men under rådande läge så var den inte görbar just nu så den fick vänta. Resekamrat Frödin kom då med ett annat förslag – Vildmarksvägen – vilket spikades och när man nu kommit hem så kan jag ju bara säga att det var en fantastisk tur!
Förra årets tur med Magnus blev 100 mil ganska precis. Den här turen “budgeterades” till det dubbla, och som alla vet är en budget ett riktmärke – inget facit. Så heller inte den här gången…men det återkommer vi till.
Dag 1
Vi rullade från Karlstad vid åttatiden och valde den tragiska Riksväg 63 i kombination med Riksväg 26 som startbana. Upp och förbi Mora och Orsa och vidare till Sveg där dagens avstickare kom. Vi följde 45:an – för övrigt en annan väg man enkelt kan bli ganska less på – upp mot Ytterhogdal. Det är för övrigt en plats med stor fotbollshistoria. Inte så lätt att se när man väl är där, men vetskapen om att Tord Grip kommer därifrån räcker gott!
Från Grips hemtrakter vidare in i skogen norr om Ytterhogdal till en gammal nedlagd guldgruva som heter Enåsengruvan. Ni kan själv ta en titt på bilderna nedan så förstår ni varför man kände sig som vid medelhavet när man tittade ner mot vattnet. Det enda man ville var att slänga sig i, men skyltarnas budskap avrådde starkt från detta och så fick det bli. Men det var en häftig syn och väl värt några mil på grusväg.
Vi rullade sen vidare mot slutmålet för dagen som var Strömsund. Innan det var dags att inta ryggläge behövde vi tanka, och det på en Preem-mack. Enligt kartan skulle det finnas en Preem i Strömsund, men det var lögn och förbannad dikt. Magnus hade sen ett samtal med en man utanför OK i Strömsund och fick då veta att det skulle finnas en tapp i Hoting några mil norrut. Istället för att åka Vildmarksvägen medsols så vred vi helt om och körde motsols istället. Men det efter några timmars sömn på ett vandrarhem i Strömsund. Inte Hilton direkt, och knappts en Hotell Nordby för den som minns det. Men några timmars sömn fick vi ändå. (Alla bilder är klickbara)
Upp i ottan och avfärd strax efter klockan sex. I Hoting och Preemtappen kom vi en minut innan klockan slog sju. Preemkortet krånglade och vi blev stående på tappstationen i denna “opigga” by i en halvtimme innan vi tog oss vidare upp mot Vilhelmina där det intogs frukost i bakluckan på bilen. Här börjar Vildmarksvägen och stora delar av dagens sträcka gick längs den djupa sjön Malgomajs strandkant. Fjällen började synas i öster och när vi nådde Stalon och for upp på Stalonbergets utsiktsplats så fattade man att det inte var speciellt nära hem. Det blev besök vid Dimforsen och Trappstegsforsen innan vi hittade fram till nattens härbärge – Marsfjället Mountain Lodge.
Mitt under resan dök det upp ett meddelande från kamrat Kalenius som undrade om vi åkte förbi Saxnäs. Sade var vi bodde, och det visade sig att vi hade en promenad på 900 meter till en kopp kaffe med Kalenius och hans kompisar. Skumt ändå att man träffar på arbetskollegor långt uppe i obygden!
En skön säng på Lodgen gjorde susen efter den andra dagens strapats.
Efter en helt suverän frukost på Marsfjället Mountain Lodge gick färden vidare. Gjorde ett kort stopp vid dagens första vattenfall – Fiskonfallet – som visade sig vara dagens blekaste. Vidare mot Fatmomakke krykby där det också smakades på våffla med grädde och sylt, inhandlat i en kiosk med stark retrokänsla!
Mätta och nöjda för stunden var vi åter på rull mot resans toppkänsla – platån vid Stekenjokk. En vägsträcka som vintertid är helt avstängd då den inte går att hålla farbar. Det är ruskigt mäktigt att stå där uppe på platån. Det finns egentligen ingenting, men det är väl det som gör det häftigt antar jag. Vid tillfället var det 6 grader och hygglig vind och det kändes ju inte som mitt i juli som jag är van vid, det kan man ju säga. Men att då försöka tänka sig in att det svenska vindrekordet, som är registrerat på den här platån, lyder 47,8 meter i sekunden. Det motsvarar en hastighet på 172,08 km/t. Då är det bannemej drag i grejerna!
Efter Stekenjokk var det dags för vattenfall med start vid Gaustafallet. Ett mäktigt fall, men som kom att bli distanserat med hästlängder framöver. Next stop -Brakkåfallet och en grym miljö. Där vi ställde bilen strilade det lite och vattnet var alldeles klart. Hade det inte varit lite skum på ytan hade man aldrig sett att det var något över de fina skifferstenar som låg på botten.
Väl upp vid själva fallet blir man totalt tagen av miljön. En kanjon i skifferberget där väggarna reser sig brant uppåt och där själva vattnet strömmar ut som ur en stor kran på sidan av alltsammans. Svårt att beskriva känslan med ord, men bilderna nedan kanske kan hjälpa till. Här har också en scen ur den gamla filmen Dunderklumpen spelats in.
Färden gick sedan vidare ner mot Hällingsåfallet, och om Brakkåfallet var mäktigt var det här ännu värre. Ni får ta en titt på bilderna nedan och försöka bilda er en uppfattning om ställets karaktär för det måste nog upplevas för att få känslan.
Tomma i skallen och fulla av intryck ställde vi färden mot Östersund där vi skulle sova innan sista dagens hemfärd skulle ta sin början.
Efter en god natts sömn i Östersund så var det tänk att bli hemfärd mot Karlstad igen. Men chaffis-Magnus hade en annan idé.
– Ska vi inte ta Tännforsen också när vi ändå är här, sade han och påvisade en liten nätt omväg förbi Åre och tillbaka innan man styrde söderut. Sagt och gjort och så blev det.
Ett av Sveriges största vattenfall kunde ha varit historia om Statens Vattenfallsverk fått sin vilja igenom på 1940-talet. De ville då dämma upp och bygga kraftverk och då hade forsen tystnat för alltid. Tack och lov att man inte byggt bort precis allt!
Annars hade vi inte fått se denna mäktiga fors som dundrar fram i sitt fall på 38 meter. Enligt information från Länsstyrelsen skulle det vid högsta ös i fallet ta en kvart att fylla Globen.
På väg hem från forsar och fall passerade vi ett monument av högt historiskt värde. Karolinermonumentet i Duved står där som ett minne över de tusentals soldater som stupade och frös ihjäl på fjället då de drog sig tillbaka över fjället efter Karl XII’s död.
Får återkomma om det där.
Hemfärden gick sedan via en extremt bra bulle på ett kondis i Oviken, en glass i Svenstavik, sen lunch på Sibylla i Sveg, ännu en glass i Malung och sedan via Torsby och Fryksdalen hem till Karlstad.
Trötta med nöjda rullade vi in i hemstaden strax efter 21-tiden, 230 mil rikare på upplevelser.
Stort tack Magnus för den här resan. Jag hoppas och tror att vi hittar något intressant objekt även kommande sommar!
