Det blev en sväng till!
Väderleksrapporten sade att fredagen skulle bli en fin dag och att fortsatt skulle finnas mycket vatten i våra vattendrag.
Med sällskap av min far så blev det ytterligare dryga 30 mil på de värmländska vägarna. Helt underbart!
Även om de ljusa timmarna på dagen nu är mycket färre än i somras så har jag aldrig bråttom när jag är ute och åker. Man får anpassa rutten och stoppen efter den tid man har, vilket gjorde att avfärd från Karlstad blev strax efter niotiden. Första anhalten var Munkfors. Och då jag som sagt inte har bråttom så är valet av väg lätt. Det blir den över Östra Deje-Mölnbacka-Olsäter och vidare på Bliavägen upp till Munkfors. En alldeles underbar vägsträcka som inbjuder till lugn körning och ett spanande på vyerna som omger den.
Det är alltid intressant att åka runt i Värmland med farsgubben. Allt som oftast, när man rullar igenom ett mindre samhälle, så kommer det nån replik av slaget “här hade vi en Konsumbutik en gång i tiden..eller hör fanns det en Ica”. Han har också gjort sina mil i Värmland, men som han säger, mer från a till b istället för som jag som bara åker. Hinner vi med till sommaren kanske det vore värt att ta en rutt med temat “Här har det funnits en Konsumbutik – men inte längre”!
Nåväl, framme vid forsen i Munkfors möts vi av en mäktig upplevelse. Det är svårt att berätta och försöka förklara hur massivt det känns att stå där när vattenmassorna bara öser fram. Stillbilder är ju en sak, men det blir ju mer att fånga ett ögonblick i all vattenkaos som utspelar sig i den breda fåran. Det är vatten överallt!
Just området kring fallet i Munkfors är för övrigt en väldigt häftig miljö med alla gamla bevarade tegelbyggnader. Skulle säga att det är en riktig pärla mitt i Värmland. Gott om plats att sitta och fika finns det också, även om gårdagen kanske inte inbjöd till några längre sittningar som det gör under varmare årstider.
Under milen i bilen pratar vi om allt mellan himmel och jord. Vi kom också in på vattnets betydelse förmänniskorna som levde här förr. Och just vattenkraften är ju det som fått allt att snurra under flera hundra år. Klarälven bjuder på många möjligheter till vattenkraft, och just från Munkfors och norrut duggar kraftverken tätt. Näst efter ligger Forsnäs, men där var det svårt att komma intill och se vattenmassorna. Däremot aningen längre norrut, vid Krakerud, gick det bättre. Och det är klart, med så mycket historiskt tunga industrier i närheten behövdes det ju rejält med kraft, vilket Klarälven helt klart ger.
Vi fortsatte norrut längs Klarälvdalen och tog oss via Edebäck och Bergsäng upp till det vackra Brattfallet. Kände ju att det kunde vara värt en titt nu när det är så mycket vatten i rörelse. Men som fall står sig Brattfallet slätt mot Munkforsen. Däremot så är det ju ett naturligt fall i Halgån och naturen som skapats av istiden bjuder på mycket annat att beundras över.
Tillbaka söderut och över Uvån i Hagfors där det också blev ett kortare stopp. Tycker det blir så fint när vattnet är stort och spegelblankt!
Sedan bar det av över skogen. Bort och förbi Tallhults Motorstadion och vidare mot Rämmen. Strax innan Rv26 svängde vi av söderut in i skogen. På kartan såg jag att det vägen skulle passera en mängd sjöar och vattendrag innan vi skulle landa in i Nordmark. En grusväg i totalt ödemark var ju känslan. Men så ibland så dök det upp ett eller ett par hus för att sedan vara helt öde igen. Man kan ju lugnt säga att bor man här är man en del av naturen!
Väl i Nordmark berättade resesällskapet att det även här funnits en Konsum.
Vidare ner genom Filipstad nådde vi vid mörkrets inbrott Asphyttan och beslöt oss för att göra ett sista stopp vid slussen.
Jag och Linda var här i somras då allt var lugnt och fridfullt och missade då hela grejen. När jag klev ur bilden den här gången dånade det verkligen av forsande vatten i forsen bortom slussen. Och det var en mäktig syn även det. Inte så hög fallhöjd, men forsen var bred och när vattnet blir såpass högt att det överstiger mark som annars är torr så blir det en mäktig känsla. Träden står då mitt i vattnet och man förstår vidden av höjningen.
När solen sedan dippade totalt kom dimman rejält. Den varmare markens fukt steg uppåt mot kyligare höjder och slöjorna bildade på ställen ett mäktigt skådespel. Som sagt, svårt att fånga känslorna på en bild eller två, men man får ju försöka!
