Sommarens grönska är sedan länge historia. Likaså höstens alla färger där ute i skog och mark. Trodde att det skulle ta ett tag innan jag kunde hitta ett vettigt tema för ännu några mil i den värmländska bygden. Men så kom vattnet – i massor!
En vecka där jobbaktiviteterna går på lågvarv ges det möjligheter att samla både fysisk och mental kraft inför den närmaste framtiden. Ni som följer med här på bearroad.se vet ju vid det här laget att bilen är en plats där jag finner just detta. Om jag dessutom kan rulla runt på konstiga vägar och se vårt vackra landskap från insidan så blir det ju ännu bättre.
Men som jag skrev tidigare, det som fått ut mig tidigare är borta för året och hade väl egentligen tänkt att vänta in den eventuella snö som kan tänkas falla och ta en tur i vinterlandskapet. Men så kom ju hösten och en väldans massa regn. Den som känner till lite om Vänerns tillrinning vet att mycket av vattnet letar sig ner i sjön via Klarälven. Men Värmland består av ett antal stora skrevor där vattnet samlats för sin vidare färd mot Vänerhavet. I väster har vi Glafsfjorden som är den stora bassängen i väst, sedan Rottnen, Fryken och Klarälven för att nämna några större. När man åker kors och tvärs som jag gjort nu så förstår man med och mer hur Värmland egentligen ser ut. Jag brukar likna landskapet med en hand där fingrarna är åsarna och mellanrummet är dalarna – för att göra det enkelt att förstå. Allt vatten från åsarna vill ju nedåt och då finns det lite olika vattendrag som tar hand om det innan det till slut rinner ut i Vänern. Testa själva, åk från t ex Filipstad, via Hagfors/Munkfors, över till Sunne/Torsby och bort mot Arvika. Det är mycket upp och ner i sidled i det här landskapet.
Och nu finns det mycket vatten i rörelse, vilket gav mig ett uppslag till en ny rutt. Satt, som vanligt, med Google Maps och kollade tänkbara platser att besöka. Har även skannat av lite Facebookgrupper där folk lagt upp bilder från ställen med mycket vatten. Det är ju inte bara de stora vattendragen som fylls på. Alla bäckar, diken och låglänta marker är just nu väldigt påfyllda, vilket man märker när man rullar omkring såhär.
Startade med att besöka kanalen i Forshaga. Vet för lite om geografin för att jag skulle få några bra bilder från själva forsen, och även om man inte ser precis allt så hör och känner man krafterna
For sedan västerut, via Kil och Fagerås, mot ett litet ställe som heter Brunsberg. Ett liten vacker by i skogen där som vanligt vattnet hjälpt till att få trakten att blomstra förr i tiden. Det finns många små dammar och kraftverk ute i skogen och det här var en av dom.
Inte så mycket fors där jag var, men ändå en väldigt trevlig miljö. Forsen fanns säkert lite längre nedströms, men eftersom ljuset inte finns att tillgå så länge på dagarna nu i november fick det bli kortare stopp.
Från Brunsberg ställde jag kosan norrut. På vägen klättrade jag över Fryksdalshjöden och fick mig en makalös vy till skänks. Ett ställa jag aldrig hade hittat om jag inte åkt där.
Fortsatte upp mot sjön Rottnen. Där har jag åkt förbi tidigare, fast då på andra sidan. Den här sidan var mycket finare och känslan över att jag någongång kommer att bo på landsbygden växer sig bara starkare för varje resa jag gör. Vilken total harmoni att bo där ute där skogen och vattnet finns direkt på knuten. Rottnen som sjö är en ganska lång sjö, vilket många är i dessa dalgångar. Norr om sjön ligger Gräsmark, och ytterligare en bit norrut ligger Rottnadammen. Det här var en fors jag såg på Maps och den såg mäktig ut där så jag tänkte att det var värt ett besök.
Det var bra fart på grejerna kan jag lova. Svårt att ge en rättvis bild av det via en stillbild (kan ju ha att göra med att man inte är bättre på’t), men det var ett mäktigt dån och ett herrans liv på vattnet som släpptes på. Som det såg ut så var det någon decimeter kvar innan det skulle överstiga de dammluckor som var stängda. Det finns onekligen en hel del vatten som fortfarande väntar på att få ta sig söderut!
För att ta mig till nästa stopp blev det en mindre omväg på vägar jag tidigare besökt. Det bar iväg upp mot Tvällen, nära Mitandersfors och den norska gränsen, innan jag vände söderut via vägen genom Kyrkskogen. Här är det också högt, och när man tar av från Tvällen upp mot Kyrkskogen så är det rejält brant. Ännu en finger att bestiga således.
Den här vägsträckan är en grusväg, men den är i bra skick och har nyligen fått lite kärlek via ny beläggning. Vyerna längs den här vägen är otroligt fina. Bygden i sig är i det mesta obebyggd gammal finnmark och man kan inte sluta att fundera på hur slitigt det måste ha varit för alla som kom från finska Savolax till Värmland för att bruka skogen för flera hundra år sedan.
När jag klättrade ner från höjderna i Kyrkskogen så såg man tydligt att det finns mycket fukt i marken. Dimslöjorna sprider sig i mindre dalar och ger landskapet det där trolska värmländska skimret. Att det sedan kan komma oförutsedda hinder, likt en grävskopa mitt i vägen, det får man räkna med! Väl nere så kom jag fram till mitt stopp som var Häljeboda i Eda Kommun. Det är ett sånt där ställe man inte kommer till om man inte har ett ärende dit. Det ligger allt annat än centralt. Men en gammal stenbro finns det och det finns såklart en damm med efterföljande fors. Och den var mäktig! Inte speciellt hög, men massorna vill fram och den var istället väldigt bred. Tydligen ett paradis för den vandrande laxen när det är säsong för det. Det ska jag försöka passa in nån gång – att åka dit och se laxen hoppa i forsen. Det skulle vara hur häftigt som helst!
Hade ytterligare ett stopp innan mina beräkningar sade att solen skulle svika mig för dagen. Men så hände det som så ofta hänt under mina resor, det dök upp något intressant som var tvunget att tas en titt på. Men det får ni läsa om i ett annat inlägg inom kort!