Årets Tour de Fröpp är i hamn. Efter 344 mil på sex dagar så har vi fått sett så mycket av naturens skönhet att det så här tätt inpå är aningen svårt att ta in. Men häng med i “dagboken” nedan om ni vill. Både betraktelser och bilder!
Etapp 1: Karlstad-Umeå
Årets Tour är aningen utökad jämfört med fjolårets.
Bilen rullade från Karlstad strax efter 07 på måndagsmorgonen. Etappmålet i Umeå låg där och då dryga 80 mil bort, och det var där och då svårt att tänka på det. En sedan tidigare satt rutt, bortom de vanliga vägarna i den mån det var möjligt, tog oss till Nora där vi gjorde vårt första stopp. En liten stros vid bangården i det fortfarande sovande samhället räckte gott denna något kyliga morgontimma.
Tänk så vackra stationshus de byggde förr! Nora station är inget undantag, men det kör ihop sig för chauffören redan här.
– Men, Örebro har väl aldrig varit nån järnvägsknut?
Vad nu det har med Nora att göra fick jag aldrig reda på. Kanske lika bra det!
Färden fortsatte och vi passerade Bergslagsmetropoler som Norberg, Fagersta och Avesta innan vi landade utåt kusten vid Sandviken och Gävle. Där vek vi också norrut på den magiskt tråkiga E4:an. En väg som tog oss mot etappmålet i Umeå.
Några mil från målet ligger Hörnefors. Där står en staty över en av svensk fotbolls absolut största. Från den lilla orten kom nämligen en av svensk fotbolls allra största genom alla tider – Gunnar Nordahl. Hur det kom sig att han tog sig härifrån och vidare till Degerfors är ju en märklig historia i sig, men likväl den varma sanningen. Efter en mellanlandning i Norrköping blev Gunnar Nordahl en av AC Milans bästa målgörare genom tiderna då han under säsongerna 1949-1956 gjorde 210 mål på 247 matcher. Han gjorde ytterligare två säsonger i Italien (AS Roma) innan han avslutade sin aktiva karriär med en säsong i Karlstad BK (59-60).
Efter att vi sagt adjö till “Il Bisonte” styrde Fröppen fordonet de sista milen till Umeå och vi kunde få lite mat och inta ryggläge innan den andra dagen tar sin början i morgon bitti.
Etapp 2 går mellan Umeå och Kiruna, men inte heller den kommer att gå raka spåret. Det är utanför de stora vägarna naturens prakt finns. Det är den vi har tänkt att beskåda!
Häng gärna med på min Instagram Story för uppdateringar efter vägen!
*****
Etapp 2: Umeå-Kiruna
Vi åt en bra frukost på hotellet innan vi rullade inåt landet. E4:an var vi trötta på vid det här laget, och snabbaste vägen var bortbytt mot en vi antog skulle bli både vacker och mer intressant.
Vägen längs Vindelälven tog oss vårt första stopp. Vindelforsarna i höjd med Renfors var en mäktig syn. Vindelälven är en av få älvar i Sverige som inte är utbyggd med någon form av vattenkraft, och den forsar fram som den var tänkt och skapt att göra. Det där med vattenkraft var dock något vi fick se i större skala senare på dagen.
Strax efter forsarna kom badsuget. Kollade kartan och hittade något som hette Kärleksudden i Hällnäs. Det såg ut att finnas en liten sandstrand vid Vindelälvens kant så där fick det bli. Vi klampade i och var doppade från topp till tå på bara några sekunder. Det var friskt i vattnet, men inte kallt. Vi hann precis upp innan det började att regna rejält.
Vi fortsatte vår färd med Vindelälven som sällskap nedanför vägen, och kom efter ett tag fram till Åmsele. För oss som har några år på nacken ringer det säkert oroliga klockor i skallen, vilket inte är konstigt. Natten till den 3 juli 1988 mördade den finske Juha Valjakkala två makar samt deras 15-årige son. Allt på grund av en stulen cykel. Det är verkligen helt fruktansvärt det som hände, och när vi idag åkte fram till kyrkan i den extremt lilla byn så fattar man ännu mindre. Vad fan gjorde Juha och hans tjej här ute i ingenstans? När man sen läser på lite om finnens vidare liv och öden så är det ju en notoriskt kriminell människa med noll framtid.
Vi tuffade på och fick se lite renar efter vägen innan vi till slut landade in i Arvidsjaur där Frasses fick laga lunchen. Mätta fortsatte vi färden norrut och stannade sedan till vid Polcirkeln. Inte mycket att se, men det är väl en grej man gör antar jag – stannar till alltså.
Sen kom Jokkmokk. Efter lite informationssökande så fick vi bland annat fram att det är den mest energiproducerande kommunen i landet. Inte konstigt då den väl utbyggda Luleälven fått slå halt vid ett flertal ställen. Strax innan Porjus låg en gång Harsprångsfallet. Numer finns en utmärkt spångad led som hjälper dig fram till det forna fallet och dess branta bergväggar. Hade ju gett en och annan riksdaler för att fått sett det här fallet i sin naturliga prakt. Med tanke på hur bergväggar och botten ser ut utan vatten kan man bara föreställa sig den rocknroll ett forsande vatten hade kunnat bjuda på.
Det är inga små dammar och elproduktionsområden här uppe. Helt enorma, och man förstår ju varför elen är billig här uppe, men svindyr hemma i söder.
När kvällen kom så rullade vi in i Kiruna där vi också helt logiskt börjar den tredje dagen och etapp 3. Vad den bjuder får vi väl återkomma till. Men om allt går vår väg så kommer det att bli en magisk dag!
Bilder från Etapp 2!
*****
Etapp 3: Kiruna – Nikkaluokta – Narvik
Vilken dag!
Den startade på det helt nya Scandichotellet i Kiruna, som är en stor ögondragare i den nya stadskärnan som växer fram i staden. Då marken börjat röra på sig under en del under gruvstaden så har man varit tvungen att helt enkelt flytta delar av innerstaden. Hela projektet är så massivt att man inte riktigt förstår. Det man dock både ser och förstår är att gruvan är den centrala grejen i stan. Saker tillhörande gruvdriften syns var man än vänder sig, men det kanske inte är så konstigt. Det sägs vara världens största malmgruva under jord, och med sina uppskattningsvis 50 mil tunnlar/orter så är även den omfattningen omöjlig att greppa. Klicka här så kan ni själva läsa om det.
Efter det var det dags för dagens, och kanske resans stora grej. Magnus fick dock ett samtal på morgonen som just där och då var lite negativt. Samtalet kom utifrån Nikkaluoktas helikopterbas som lät meddela att det troligen inte skulle vara möjligt att gå ner på Kebnekaises topp. Det var helt enkelt för molnigt. Helikoptertur skulle det ändå bli och det kom att bli alldeles fantastiskt! Istället för en nedstigning på toppen blev det en extra tur runt de olika massiven. Vi fick “nöja oss” med att se Kebne på hyggligt nära håll, men från luften. Däremot blev det en längre rundtur i de olika dalgångarna i massivet.
Svårt att sätta ord på det hela. Överväldigande upplevelse helt enkelt. Sen måste jag ju berätta en sak under parollen “världen är liten”. När vi satt och väntade på att det skulle bli dags visste vi redan att vi skulle släppa av en fjärilsinventerare från länsstyrelsen efter en bits flygning. Men alldeles innan flygningen kom det in ett par och undrade om de kunde få flyga helikopter.
– Ja, vi ska upp nu med de här. Om de kan tänka sig att ta er med på turen så är det okej för oss, sade killen bakom disken.
Det hade vi inget emot, men det var ju inte det som var själva grejen. På väg ut mot farkosten började vi prata och vi meddelade att vi var från Karlstad.
– Men va fan, vi också. Vi bor på Kronoparken, utbrast det båda.
Är det inte helt sjukt ändå? Mitt uppe i landets fetaste bergmassiv träffar man två personer från Karlstad…
Efter flygningen for vi tillbaka in till Kiruna och fortsatte norrut på E10:an mot Torne Träsk och senare Riksgränsen, för att ikväll ha landat in i Narvik.
Magisk dag – hoppas bilderna kan förmedla ett uns av känsla!
*****
Etapp 4: Narvik-Mo i Rana
Efter en finfin frukost gav vi oss runt kvarteret där vi parkerat bilen. Narvik bjöd den här morgonen på gråväder varvat med reg. Det blev också lite av dagens melodi tyvärr, men vad göra?
Hur som helst, idag började hemfärden. Bilen har rullat söderut hela dagen och detta genom pass, dalar, tunnlar och i alla avseenden en fantastisk natur. Av topparna såg vi, givet väderleken, inte ett smack. Däremot en väldans massa branta bergväggar där inte ens de mest hängivna växterna hade en chans att sitta kvar.
Europavägens kvalitet går att diskutera. Den är smal och man känner att en smäll är nära när de mer slingervägvana lastbilschaufförerna swishar förbi i motsatt fil. Vi passerade även polcirkeln för andra gången den här veckan. Samma cirkel – men ett annat land helt enkelt.
Den personliga höjdpunkten idag var när vi kom ner från nåt berg och skulle in i ännu en tunnel. Något över vattnet fångade mina ögon, och när jag tittade så flög två majestätiska örnar förbi. En gick ned och satte sig på den av tidvattnets ebb blottade tången. Jag bad Magnus att stanna, och som tur var kom en möjlighet per omgående. Den ena örnen flög iväg, men en av dom satt kvar. Sen tröttnade den och tog till vingarna, och att då få vara på plats att se en så majestätisk varelse i vilda livet var en vacker upplevelse. Den kom så spontant och inget vi någonsin räknat med, vilket gjorde grejen ännu häftigare.
Så tack örnen för att vi fick titta på dig!
Resan längs E6:an har lett oss till dagens etappmål som är Mo i Rana. Inte sett ett dugg av staden ännu, men vi får ta en tur under morgondagen innan vi rullar vidare söderut.
Även om de flesta bilderna är tagna genom ett bilfönster i farten så hoppas jag att det kan ge en liten bild på den storslagna natur vårt kära grannland bjuder på här uppe i norr!
*****
Etapp 5: Mo i Rana-Trondheim
Vädret är inte med oss. Ett lågtryck har virvlat in över den norra delen av den Skandinaviska halvön, och vi som befinner oss alldeles i kanten av den får ju en stor del av den blöta kakan. Grått och regnigt med en temperatur som högst hjälpligt orkar sig över 10 grader. Vi har ju haft som mål att bada lite efter vägen, men just nu är suget noll. Hade solen värmt lite så hade vattentemperaturen varit sekundär, men nu…nä.
Hur det än är så har vi vänt nosen söderut och är på väg hem. Men att vakna i Mo i Rana är inte som att ha en timme hem direkt. Det är skitlångt hem, där dagens etapp har tagit oss 50 mil söderut efter den norska kusten. På vägen mot kvällens övernattning i Trondheim så har vi mellan skurarna och delvisa skyfall fått sett lite vacker natur. Eller ja, naturen är helt fantastisk här uppe. Molnen ligger tyvärr så lågt att vi inte kunnat se speciellt högt upp. Ibland har vi dessutom varit i molnen, så det visuella har kommit i omgångar under dagen. Däremot har vi fått med oss ett par rejäla forsar.
Att stå vid sidan av en vild fors är hänförande. Personligen skulle jag kunna sitta i timmar och bara titta på samma fors. Bara titta när vattnet, som om det fanns en enorm vrede hos det, bara vill fram och fullständigt skiter i vad som må vara i vägen.
Det är gott om den varan här. Många flöden är dessutom ganska överfyllda. Lite översvämningar här och där, och när det smälter på alla möjliga toppar och allt ska ner i samma fåra så är det väl kanske inte så konstigt att det blir lite blött på vissa håll.
Under vägen ner mot Trondheim tog vi också ett beslut om den sjätte och vad som blir det sista etappen.
När vädret är som det är så känner vi att det inte finns någon anledning att den här gången åka de extra milen ut till kusten och ta “Atlantervägen”, och senare sova i nån fjällby kring Dombås innan Karlstad ställs som slutmål.
Så i morgon åker vi hem, och det blir den sjätte och sista etappen på den här fantastiska resan.
Trondheim-Karlstad väntar i morgon och vi kommer att åka via Röros och följa Klarälven i stort sett från dess start till målet i Karlstad. Det i sig har varit en resa jag velat gjort men som inte blivit av. Nu blir den det, även om det blir aningen spontant.
Här är ändå lite bilder från dagens etapp, där en hel del forsar fram!
*****
Etapp 6: Trondheim-Karlstad
Vi lämnade ett regnigt och grått Trondheim efter att ha fått i oss en stadig frukost. Dagens etapp var “the final one” och den skulle ta oss ända hem till Karlstad. Efter att ha gjort några avslutande mil på E6:an vek vi av mot Röros och “sneddade” in i landet i riktning mot Sverige och Värmland.
Man åker i väldigt vackra dalgångar där ofta både ett vattendrag och en järnväg följer längs vägen. Kan bara föreställa mig hur vackert det norska landskapet skulle vara i bra väder. Men man får ta det som bjuds när det gäller just väderleken, och då är det ju tur att man har bra resesällskap. För det har jag haft. Magnus Frödin är helt enkelt en pärla att turnera med.
Vi nådde Röros strax efter 11 och svängde in en kort sväng för att se byn. Nu kom vi inte speciellt långt innan det var stopp, men det vi såg från bilen lockade till ett återbesök någon gång. Staden är ett världsarv, och efter att ha läst en del om staden och vad som finns i området så kommer jag med stor sannolikhet att åka tillbaka.
Här uppe ligger också sjön Femunden. Det är den andra sjön som vattnet vandrar innan det till slut landar i Vänern. Den första sjön, Rogen, ligger i Härjedalen på andra sidan gränsen. Vattnet tar sig sedan över gränsen och in i Femunden. När det sedan rinner ur sjön så heter det till namnet något mer bekanta vattendraget Klarälven.
Vi fortsatte längs vår älskade älv och rullade igenom turistorten Trysil och närliggande Nybergssund innan vi äntligen nådde Värmlandsgränsen vid Långflon. Med Klarälven som sällskap gjorde vi som den också gör – slutar sin färd i Karlstad.
Tack Magnus för en fantastisk vecka.
Tack alla ni som hängt med oss på elektronisk väg via Instagram Story, det har varit kul att ha er med!
En oförglömlig resa helt enkelt. Lämnar av med några bilder från vår rutt hem från Trondheim idag!
