Hemmapremiär för Boltic. Gäster för dagen, ett aningen mindre glamouröst gäng som heter Frillesås. Inte för att dagens Boltic är glamour, men ändå…
Nästan 900 personer hade letat sig till detta avskräde till arena som heter Tingvalla Isstadion. Och de orden säger jag inte för att vara elak. Jag har alltid trivts på Tingvalla. Man vet liksom om förutsättningarna. Uppehåll och lite snålblåst var det som bjöds vid avslag (14:30). Gästerna var ofina nog att ta ledningen på en hörna redan efter 10 minuter. Ett mål som visade sig bli matchens enda.
Efter halvtimmen spelad så började det ösa ner med regn, hagel och något annat kallt och hårt – mittemellan snö och regn. Det gjorde uppriktigt ont att stå där. Det finns läktare med tak, men den var på andra sidan från där jag stod.
Det är ju här det föds en fundering.
När vädret är som det var idag, det måste man ju Boltic kunna ta vara på. Det ska ju vara ett vapen mot alla klubbar som spelar inomhus. De tycker inte om Tingvalla från start. Bara åsynen av Öststatsmonumentet måste få det att isa i ådrorna när de rullar in på parkeringen mellan nybyggda skateboard, curling och innebandyhallar. Det ska redan där finnas en bitterhet hos gästande lag. En bitterhet mot de yttre elementen, en bitterhet mot att “alla andra” spelar inomhus. Spelar du bandy däremot, då ska du ut.
Det är här Boltic ska skaffa sig ett mentalt övertag. Om spelarna lär sig älska förutsättningarna, elementen och öststaten lika mycket som varenda motståndare hatar den – då är hälften vunnet. En stolthet för betongen helt enkelt.
Tror säkert inte att vårt Boltic hade haft något emot att spela och träna inne, men nu är det som det är och det gäller att göra det bästa av det.
Jag vet att Mikael Borstner helt klart skulle kunna gjuta mod i grabbarna att anta utmaningen. Den att förälska sig i det osköna och att använda kärleken som vapen i kampen för framgång.
