Festen är över.
Janne Anderssons underbara landslag tog sig till kvartsfinal och är ett av de åtta bästa lagen i årets VM-turnering.
Nu känns det tomt, men inte fullt så ledsamt. Prestationen har varit över alla förväntningar och jag anser att hela landslaget är hjältar som gav oss alla en fotbollssommar att minnas!
England visade sig bli alldeles för svåra. Det är också ett England som jag innan VM hyste ett varningens finger för. Gareth Southgate har, liksom Janne Andersson, skapat ett lag och där England bara hade en “superstar” i Harry Kane. Tidigare år så har förväntningarna på ett i alla avseenden övervärderat England varit skyhöga. Nu tror jag faktiskt de har chansen att gå hela vägen. Sverige hade å andra sidan noll superstjärnor, vilket jag tror var anledningen till framgången den här gången. Orkar inte med debatten om Zlatans vara eller icke vara i det här landslaget. Han var grym under sin storhetstid – men låt det här laget växa framåt utan den skuggan.
För vår egen del så är ju det här bara början på resan med Janne Andersson vid rodret. En första seglats som alltså når hamn i kvartsfinal. Vem hade i ärlighetens namn trott det innan VM startade? Nu har de visat vad och att de kan, de har blivit folkliga hjältar här hemma och idrotten har åter samlat folket i ett gemensamt mål. Något våra politiker inte direkt kan anklagas för. Idrotten skänker glädje och gemenskap, oavsett om du spelar själv eller “bara” är supporter till klubblag eller landslag. Där är man en i mängden bland alla andra oavsett. Det är också bland likasinnade man får tröst i tunga sportsliga stunder. Det är vid sådana här tillfällen man undrar hur och var de som inte bryr sig om idrott får sin tröst, eller för den delen den gemensamma glädjen.
Stort tack också till alla fans som reste och stöttade laget på plats, det har varit en fröjd att följa och se er i rutan och i diverse sociala strömmar.
Och tack landslaget för en sommar att minnas!
