Det är den tiden på året då galor av alla de slag befolkar tv-tablåerna.
Så även den årliga fotbollsgalan. En programpunkt brukar vara att hedra gamla fallna hjältar som gått ur tiden. Så också i år. Det som är så jävla jobbigt att två som man uppmärksammande var människor som hade jävligt mycket liv kvar att leva – men som aldrig riktigt fick göra det.
Unge Pontus Segerström från Brommapojkarna föll i kampen mot cancer, likaså Klas Ingesson.
Denne Klas som man utan att göra det ändå känner på nåt vis.
Minnesprogrammet på TV4 var fint – och så fruktansvärt sorgligt.
Att höra livslånge vännen Kennet Anderssons ord. Om livet, om gråten, om saknaden av sin bäste vän. Det är sånt som tar på en gammal stöt som mig.
Men det fanns också en annan sida i det fina programmet. En sida som jag verkligen kände att fler – inklusive mig själv – skulle ta fasta på. När Klas fick sitt besked så var det ett val att göra, leva eller dö. Att göra något vettigt med tiden, att inte låta småsaker ta energin, att lösa de problem som uppstår direkt – där och då.
Så mitt i all den sorg så kommer min samlade bild av Klas Ingessons tid bland oss att bli den av en hjälte som fan aldrig gav upp. Den energin som gjort honom älskad i fotbollsstäder som Bari, Bologna, Sheffield och andra – den är något att ta in.
Även om du inte har de absoluta förutsättningarna så kan du ändå lyckas.
Bara du ger dig fan på att göra det.
Det har funnits många som varit bättre fotbollsspelare än Klas Ingesson. Det kommer att komma spelare som är bättre än Klas Ingesson någonsin var. Det är dock få som satt, eller kommer att sätta, ett så starkt avtryck som Klas Ingesson gjort.
Så tack Klas för alla fina fotbollsminnen, och tack för motivationen att bli en bättre människa.
Hälsningar
En av dina många supportrar