Av jord är du kommen…
Varken du eller jag har väl varit några som sprungit i kyrkan i tid och otid, käre bror.
Men du fick en fin minnesstund i din ära. Det hade Ann och dina döttrar gjort riktigt fint.
Att kantorn kom för sent och, när han väl kom, spelade lite fel så var det nog fler än jag som tänkte på dig lite extra. Ett sista skratt, ett sista skämt, ett sista practical joke på nåt sätt. Jag log.
Du var lite av en idol är jag växte upp.
Den glamorösa tillvaron i en våningssäng med en nio år äldre bror var ju lite häftig i all enkelhet.
Förmodligen tyckte du själv nåt helt annat.
Jag minns den där armen som alltid hängde ner från andra våningen – och dinglade som professor Kalkyls pendel.
Jag minns också de otaliga sportreferat jag tvingades lyssna till nattetid.
Referat som du dock med bestämdhet hävdade att du själv inte hade hört.
Du invigde mig i den för mamma och pappa hemska hårda musiken. De hemskt sminkade amerikanarna som spottade blod och slog sönder gitarrer. En musik som idag knappt klassas som rock. Men du sådde fröet, och sedan de där åren i samma rum på Rud så är det – och har alltid varit – min typ av musik.
Du tog med mig på min första Kisskonsert när jag var 13 år. Sedan dess har det blivit åtta gånger till. Men du har ändå den häftigaste av dom. Du såg Kiss i Scandinavium 1980 – INNAN de hade släppt sminket. Den är jag fortfarande avundsjuk på.
Du är dock inte pappa till mitt intresse för Arsenal, även om även det skulle kunnat ha varit så.
Din store idol på den tiden hette ju Charlie George. Min son, som för övrigt är född på samma dag som dig, käre bror, är döpt efter just denne Charlie.
Du hade också mopedernas moped. En blå Puch Dakota. Det var självklart en sån jag ville ha när jag själv blev moppemyndig, men det blev en DBS, om än blå. Det var ju dock inte i närheten av ordet fränt om man jämför med en Puch Dakota.
Vi har gjort en massa kul, du och jag. Jag kommer att minnas det med glädje.
Konserter, sportevenemang och massa annat.
Som när vi som de enda i salongen satt och skrattade så vi grät – helt själva – under vissa passager av Dum och Dummare. Resten av salongen tyckte nog att det var vi som var just Dum och Dummare.
Den filmen är lite du, käre bror.
Och är det på något sätt jag tror att vi kan hedra dig så är det att tänka glada minnen av dig.
Vill rikta ett stort tack till alla som på något sätt visat mig omtanke senaste tiden.
Det värmer i sinnet, likväl som det idag värmde att se alla som valde att vara på plats eller som skickat fina kondoleanser.
Du lämnar ett stort, overkligt och ogreppbart hål efter dig. Svårt att förklara känslan.
Vet också att du aldrig skulle vilja att jag var ledsen för din skull, så jag gör ett försök.
Shine on you, crazy diamond.
Saknar dig,
Din bror
