Degerfors IF mot Helsingborgs IF – en klassiker sedan mitten av 1900-talet. Igår var det dags igen på ett kylslaget Stora Valla. Matchen i sig var väl kanske ingen som går till historien, men de tre poängen stannar för evigt i Degerfors.
Det var personlig säsongspremiär i Degerfors, och det som den här säsongen heter Superettan. Ett Stora Valla som just nu får sig en ansiktslyftning med det nya läktarbygget som är i full förd med att ta rejäl fart. Placerade mig och kameran på just den sidan och kunde på väldigt nära håll på se och höra spelet. Det är något visst med att komma sådär nära så man hör linjemannens snack med huvuddomaren, man hörde spelarnas snack, och jag gjorde ett tappert försök att försöka höra vad den tillresta HIF-klacken sjöng…men där gick jag bet. Har inte speciellt svårt för dialekter, men den där skånskan är grötig alltså.
Och inte blev de tydligare i sitt språk när Rövitt tilldömdes en straff som sedan hamnade i nät på samma sida som HIF:arna stod. Att vi sedan bjöd på kvitteringen må vara hänt när vi ändå gick segrande ur striden efter ett snyggt mål av Gustav Lindgren. Det var för övrigt samme Lindgren som borrade in straffen bakom HIF-keppern tidigare i matchen.
Domarna ja. De höll en bra nivå till det var typ halvtimmen kvar. Då fick bortalaget i stort sett allt med sig, och det kunde ha slutat på ett helt annat sätt med tanke på den press de öste på med i slutet av matchen. Men DIF höll undan och tog tre viktiga poäng och hänger på i den tidiga tabelltoppen.
På ett helt annat plan så kändes det som om det skulle kunnat vara säsongens sista match, långt in i oktober. Några enstaka plusgrader, en sol som försvann och en bitande kyla bjöd inte till direkt. Men det är väl där som Degerfors spel (förhoppningsvis), det kan bara bli bättre!
(Vill man låna nån bild för privat bruk så är det okej.
Tagga gärna in @bearroad på instagram och bearroad.se om man lägger det på något annat ställe.)
BILDEXTRA!
