Såg att Rangers FC från Glasgow blev skotska ligamästare idag. 10 år sedan det senast begav sig, och ännu längre sedan jag besökte Ibrox.
Det var en märklig historia det där.
Under mina år som boende och arbetande i Storbritannien så hade jag förvisso min bas i London, men reste runt i hela öriket. Just den här aktuella perioden befann jag mig på Irland under en vecka. Över helgen skulle jag ta en båt från Belfast till Stranraer i Skottland för att göra ett jobb, för att sedan ta mig tillbaka till den gröna ön när nästa vecka började.
Det här är på hösten 1997, så allt onlinebefarande som vi använder oss av idag fanns inte då. Inte heller digitala kameror, och än mindre telefoner med kamera i. Hur som helst, tidningar fanns det ju och då kunde jag läsa mig till att Rangers skulle spela hemma mot Motherwell på lördagen då jag var i Glasgow. Vi (Sibylla) hade ett avtal med Rangers och sålde korv dit som såldes på Ibrox. Så jag ringde min chef och frågade, utan egentlig förhoppning, om det skulle gå att fixa en biljett till lördagens match. Tänkte att vi kanske hade någon bra kontakt där osv. Ja, jo jag kan ringa och kolla sade han.
Lade ingen större vikt på det där vill jag minnas, utan blev väldigt överraskad när han ringde tillbaka.
– Tyvärr är matchen slutsåld, men jag har fixat så att du får sitta i “the directors box” istället!
Tagen på sängen av att jag skulle få besöka denna magnifika fotbollsarena tänkte jag inte mer på det.
– Tänk på att du måste ha kavaj och sånt när du gå dit, tillade han.
Jäkla tur då att jag hade haft andra möten under resan som krävde denna klädsel!
När jag så på lördagen begav mig från hotellet och vandrade vägen fram till Ibrox så var det ganska spänt. Inte för att det var en stökig match eller så, mer att jag helt själv skulle kliva in där som en helt obetydlig människa och säga att jag ska sitta där höjdarna sitter. Men väldigt trevligt emottagen som jag blev släppte spänningen en aning. Blev visad upp till min plats och i stolen strax intill satt dåvarande klubbägaren David Murray och snackade med några gäster.
Strax innan matchen skulle starta så hör jag en välbekant röst bakifrån nånstans. Det var ingen jag kände på något vis, men rösten hade jag ju hört massor av gånger. Där dyker således legendaren Paul Gascoigne upp i träningsoverall och kryckor!
Han var skadad och trivdes i boxen med de andra. Munnen gick precis hela tiden.
Vid den här tiden fick man inte servera alkohol på skotska arenor, men när vi i paus gick in från läktaren och vidare till styrelserummet strax bakom så gällde inga regler. Det fanns bannemej allt! Gazza var inte sen att få sig en GT serverad medan jag själv nöjde mig ned en en öl. Sen kom han gående mot mig och jag hälsade och han hälsade tillbaka. Så gick det till när jag mötte Gazza – ett möte som troligen bara en av oss kommer ihåg.
Allt var ju såklart skithäftigt att uppleva, men det är i korridoren utanför styrelserummet jag än idag ångrar att jag inte hade en kamera med mig. Enorma prisskåp med pokaler och eleganta vimplar i varierande storlek. Ögonen sökte sig mot något bekant, och jag kunde inte tro mina ögon när jag såg vad det var. Precis bredvid en enorm flagga från AC Milan hängde den. En liten vimpel i plast. Där stod det NORRSTRANDS IF!
Ingen kunde jag ringa och ingen kunde jag berätta för hur jäkla häftigt det var att just den vimpeln hängde där. Ingen skulle veta vad fan jag snackade om. Så när jag satte mig för att se den andra halvleken så kunde jag inte få den där vimpeln ur tankarna.
Sen började det ju snurra. Varför hängde den där? Sen kom jag på det. Rangers hade varit på Tingvalla och mött Norrstrands IF i en försäsongsmatch i juli 1983. Robert Prytz spelade då i Rangers, och jag kan inte se någon annan anledning än att det var därför de var i Sverige över huvudtaget.
Men så måste det ha gått till. Att min kvartersklubbs vimpel hänger (eller hängde) i de fina skåpen inne i det allra heligaste av Ibrox innandömen är något av de märkligaste jag sett.
Sen är det ju så att det med dagens teknik skulle kunna ha blivit en och annan selfie. Kanske till och med med Paul Gascoigne.
