Det vi kallar sommaren är nog över för den här gången. Nog känns det så ändå, och visst medhåll får man ju från naturen då det släpps löv, regnar och blåser aningen ivrigare än tidigare. Mörkret kommer fortare om kvällen och det är svalt på nätterna.
En sommar som nu bytt kläder till höst, kanske på riktigt den här helgen. Men tiden fram till nu har ju varit mer annorlunda än någonsin annars i våra liv. Allt som viruset för med sig och det man förhindrats från att göra har påverkat oss alla. Det gäller även mig.
Så den dag som denna, när inget finns i familjeplaneringen, då är det perfekt att åka ut till överallt och ingenstans. Ett bra knep för att skingra oroliga tankar och kanske bearbeta saker som inte förgyller situationen för stunden. Frågade dottern om hon hade lust att hänga med – vilket hon hade.
Vi har båda våra “issues” att ta hand om så jag tänkte att det kan vara mysigt att åka vi två.
Vi kom överens om att starta på Skutberget. Tanken med bilderna var väl att på något sätt försöka skildra att saker är slut. I det här fallet sommaren och folk som är ute och njuter i vädret.
Efter Skutberget tog vi oss till Zakrisdalsudden på andra sidan vattnet. Jag hade aldrig varit där förut och var nyfiken på hur det kunde se ut. Och vilken positiv upplevelse! På ändan av det gamla militära området så har under åren en ny stadsdel växt fram, och på udden kändes det mer som en liten stad på kusten. Men vår kära Vänern bjuder också möjligheter, och att Karlstad som stad gjort ett område som detta är bara att applådera. Sen kan det ju kännas aningen udda att ha en gammal betongbunker alldeles vid gungorna, eller ett luftintag till nåt bergrum alldeles utanför sin trädgårdsgräns. Men området har sin historia, och jag tycker att det är fint att den bevaras.
Efter det snurrade vi mest runt. Hamnade inne på Älvgatan, hann även med att få en megaskur på oss medan vi satt utanför Sockerslottet i Klara. Vi hann med en burgare på Sibylla och ett besök på stans nya godisbutik på Tormestad innan vi satt kurs hemåt.
Det var en trevlig eftermiddag. Ibland behöver man inte prata så mycket – bara vetskapen om att man har någon med sig är ibland terapi nog för röriga tankar. Sen får man ju hoppas att sällskapet känner likadant.
