Det var det fjärde året jag och min gamle och gode vän Magnus gav oss ut på en bilresa, och andra gången med Norge som en av destinationerna. Något säger mig att det inte var den sista!

Vi startade tidigt från Karlstad. Chaufför Frödin hämtade mig och vi lämnade den värmländska residensstaden strax efter 06:30 på måndagen (1/7). Vårt mål var inställt på Rjukan i Norge och den intilliggande Gaustatoppen. Finns några olika vägval att göra för att ta sig dit. Vi valde att ta E18 västerut och svänga ner under Oslofjorden i tunneln under den samma – för att sedan komma upp ur underjorden på andra sidan, i närheten av Drammen. Det är ju nånstans efter det som klättringen upp startar.

Vi stannade några gånger efter vägen och käkade lite från kylväskan, och innan vi skulle komma in i Rjukan blev det ett stopp för ett toabesök vid Mael. En plats som skulle få en helt annan innebörd någon dag senare. Återkommer till det.

Väl i Rjukan åkte vi upp på fjället och letade på vårt boende. Men då vi var tidiga på plats, och inte kunde checka i än, så tog vi beslutet att åka till parkeringen vid Stavsro uppe på Gausta. Det är en av startplatserna om man vill ta strapatsen upp till Gausta, vilket var en av sakerna vi tänkt oss göra. Sagt och gjort – en titt på klockan och vi var överens om att det var nu vi skulle göra det.

– Jeg håper ni har klær med er gutter, Det är tre grader på toppen, sade kvinnan som tog betalt vid parkeringen.
Jodå, det fanns. Det var bara att bytra om på parkeringen, och det blåste lite “svala vindar” även där. Preparering av fötter med compedeplåster, tejp och annat gott gjorde att vi kände oss redo att ta oss an berget.

Cirka 800 höjdmeter skulle avverkas på 4,7 kilometer i distans. Vid en första anblick, och det enda du ser av stigen vid starten, så kändes det överkomligt.
Stigen, eller det som skulle föreställa stig, ändrade dock karaktär tämligen omgående. Leden gick över i stenar och så höll det i stort sett på hela vägen upp.

Och här ska jag bli lite personlig. Att ens företa sig att göra detta var för ett år sen en “no-go” för mig. Hade helt enkelt inte fysiken. Men med allt som hänt senaste året så har jag fått gräva djupt för att hitta energi, och gräver man tillräckligt djupt så finns chansen att man också hittar något. Sedan nyåret så satte jag ett mål av att göra 100 träningspass på gymmet, ett mål jag då kände var rimligt att klara av. Innan vi åkte till Norge hade jag redan hunnit med 73 pass, plus några milvändor i skogen. Kroppen är just nu 18 kilo lättare än för ett halvår sen, och det är såklart något som underlättar om man ska bestiga berg. Med det sagt så var jag aldrig rädd för att inte orka när vi startade vandringen, men lite orolig för knän och fötter.

Efter drygt halva vandringen, när man känner att “nu måste vi väl fan va uppe snart”, men har lika mycket kvar – då började ena knät att göra sig påmint. Gick ändå längre än jag trodde, så det var att koppla på pannbenet. När man också ser äldre människor än jag själv traska förbi så är det ju bara så att man klarar det. Det var så jag tänkte i alla fall. När vi också läst oss till att kabelbanan inne i berget skulle lsuta gå vid 17-tiden så fanns det också en tidspress att klara. För att även gå ner för fjället där och då kändes som något jag helst ville slippa. Så vi knatade på, jag och Magnus. Sista biten, sista kilometern skulle jag nog säga, var nog också tuffast. Det var målat “T” på vissa stenar så man visste åt vilket håll man skulle sikta med nästa steg på nästa sten. Det var bara sten!

Men upp kom vi, och när vi sedan fick reda på att sista turen ner i berget skulle gå 18:00 så kunde vi pusta ut rejält och verkligen sätta oss på toppen och njuta över utsikten. Läste nånstans att man ser en sjättedel av hela Norge från den här platsen, och med tanke på hur landet ser ut på kartan förstår jag varför. Vyerna var hänförande, minst sagt. Det känns som man sitter i ett flygplan och tittar ner.

Vägen ner i berget är ju en historia för sig. En gammal NATO-anläggning som nu övergått i en turistanläggning, där den i berget insprängda banan är helt klart värt en tur den också. Den är uppdelad i två delar, där den delen närmast toppen lutar brant som bara den. Sen byter man “tåg” och åker plant en bra bit rakt ut mot bergets öppning.

Allt var väldigt bra ordnat runt omkring berget. Allt från leden uppåt, till banan ner i berget – till en buss som väntade utanför för att ta oss tillbaka till parkeringen där vår bil stod parkerad. Väl på hotellrummet så åt vi det som var kvar i kylväskan, men med tanke på vad vi gjort över med i energi under dagen så fanns det ett underskott och jag har väl sällan längtat efter en frukost så mycket som jag gjorde den kvällen!

Om vår andra dag kan du läsa om här.

(Vill man låna nån bild för privat bruk så är det okej.
Tagga gärna in @bearroad på instagram och bearroad.se om man lägger det på något annat ställe.)