Det är säsongsavslutning i den Värmländska naturen. Träden håller på att koppla ner efter en lång sommarperiod, och som en sista bjudning till oss som älskar att vara bland dem är en färgprakt som slår det mesta. Trots tunga skyar så gav vi oss iväg idag för att ta del av höstens intåg i markerna.
Barnen valde att stanna hemma. Ingen överraskning kanske, men frågan ställdes hur som helst. Så jag och frugan satte oss i bilen på lördagsförmiddagen för en kortare tur i landskapet. Som alltid startade vi upp med ett besök på stans trevligaste mack – OK på Lorensberg. Macka och kaffe inhandlades och vi var på väg.
Den förinställda rutten var säsongens kortaste – inte mer än 15 mil. Men det fanns saker på kvällen som behövdes hinnas med så det fick bli så idag. Och det kanske var lika bra det, för när vi närmade oss Karlstad igen så började regnet att öka och det hade inte varit speciellt givande där ute då.
Via Östra Deje, Mölnbacka, upp genom skogen mot Munkfors och hem igen. Där har ni dagens rutt.
Det blev ett längre stopp i Mölnbacka där träden, färgen och vattnet fängslade. Det blev ytterligare några stopp på vägen, och på ett hygge nånstans skulle vi ta en kopp kaffe och vår OK-macka. Där ilade det till i ryggen och tänkte där och då att det kanske inte var något. Nu när jag skriver de här raderna så sitter skottet som i ett skruvstäd. Ingen höjdaravslutning på en annars trevlig tur i bilen.
Att jag och Linda har så mycket att prata om under de här timmarna gör mig lycklig. Inte bara ett sällskap i livet sedan 20 år tillbaka, utan också en själsfrände och min allra bästa vän. Tänk att ha det så fint tillsammans efter 20 år. För det är jag så tacksam och lycklig. Tack fru ❤️
Det som också är riktigt kul är att hon också börjar bli fast i “fototräsket”. Så bilderna nedan är blandade – både mina och Lindas. Enjoy!
Att sedan grabbarna nyper två pinnar i Jönköping i det läge vi är i nu är starkt och gjorde mig väldigt glad!
