När Bruket vaknade och vann

Vi trodde på det, och allt sedan den där fina kvällen på Hisingen i höstas är Degerfors IF ett allsvenskt fotbollslag igen.
Frågan var ju bara när man skulle få se en match på Stora Valla igen. Ett samtal i fredags gav svaret!

Allt eftersom vintern gick och hockeyarenorna tvingades gapa tomma så insåg man väl att det skulle ta ett tag innan den där upplevelsen blev verklighet. Men ett telefonsamtal i fredags ändrade som sagt på allt.

Men vi börjar lite tidigare.
Suget efter att åter få åka till “de gamlas hembygd” och se på fotboll har ju inte direkt minskat då man av känd anledning varit bannlyst från arenaupplevelsen. Osäkerheten till trots köpte jag ett säsongskort i hoppet om att ändå kunna få utnyttja det. Gillade dessutom villkoren som i korta ordalag löd “Vi vet inte hur många matcher du kan se, vi betalar inte tillbaka utan du får se investeringen som ett stöd”. Perfekt, tydligt och klart och tryck på köp!

Sen gick det ett tag och vi kom till Allsvensk premiär. En premiär som spelades på en tom och ekande Nationalarena i Solna, och som blev aningen övermäktig. Hemmapremiären blev i sista sund förlagd till plasten i Örebro och det blev ännu en förlust. När sedan Rövitt skulle ner till Göteborg och möta IFK så var det väl få som trodde att det skulle kunna hända något. Men tji så fel de fick. Det stod ett tag 0-3 på tavlan och när matchen sedan blåstes slut så hade förvisso hemmalaget ätit sig närmare men inte ikapp. Första trean bärgad!

En match på Listerlandet mot Mjällby stod på programmet i omgång fyra och åter blev det en förlust med matchens enda mål. När så Djurgården kom på besök till den riktiga hemmapremiären i omgång 5, vad skulle man ha för förhoppningar då?

En match framför tv’n var ju given. Men ett samtal på fredagen vände upp och ner på alla planer.
– Hej, det här är Fredrik Rakar från Degerfors IF som ringer.
– Jaha, hej!
– Vad gör du på söndag?
– Ehh…inget vad jag vet!
– Du är en av åtta säsongskortsinnehavare som har blivit dragna och som har en plats på läktaren på söndag. Kan du komma?
– JA!

Glad som ett barn på julafton, bara för att få göra det jag gjort sedan tidiga levnadsår – se fotboll på Stora Valla.
Varför denna kärlek, kanske någon undrar eftersom jag är född i Karlstad och har levt i stort sett hela mitt liv här.

Enkelt. Familjen är från Degerfors och jag har så länge jag minns åkt fram och tillbaka för att hälsa på farmor och farfar på Pilgatan och mormor och morfar i Strömtorp. Granne med farmor och farfar på Pilgatan bodde en viss Magnus “Skjorta” Bergström. Ni som vet, ni vet. Hela släkten har varit intresserade av fotboll och Stora Valla har alltid varit en naturlig plats att besöka.

Storheter på besök
Här har man sett stora lag som Forssa, Tidaholm, Norrstrand, AIK, Hammarby och italienska Parma. Det har varit DIF-profiler som Ove Nilsson, “Gubben” Johansson, Ottosson och Berger, Milenko och gänget från Balkan, Andreas Andersson och Marino Ramberg. Det har varit bortamatcher och cupguld i Göteborg. Idag heter de Bertilsson, Diawara, Edvardsen och Carlén. Och det var idag Degerfors IF spelade sin första allsvenska hemmamatch på Stora Valla sedan 1997.

Att då få äran att vara en av åtta personer som fick möjlighet att se den på plats är något jag förmodligen kommer att minnas så länge jag lever. Förhoppningsvis var det enda gången endast åtta personer fick vara på åskådarplats.

Mjölkade ur dagen till max – så gott det gick i vädret. Normalt sett är det vägen över Björneborg som gäller, men idag tog jag en annan rutt. Svängde av vid Linnebäck och tog vägen över skogen ner mot Strömtorp. Hade gott om tid, och jag gillar ju de mindre vägarnas charm. Den här vägen är en väldigt fin sommarväg med alla sina sänkor och höjder.
På min tur söderut passerade jag det gamla festpalatset “Jacobs Loge”. Ett ställe dit föräldrarna begav sig i sina glansdagar, alltmedan jag övernattade på Pilgatan.

Svängde sedan av mot Åsen och “bakvägen” till Lokstallsgatan där mormor och morfar bodde. Satt där och mindes hur jag som barn sprang bakom skjulet när järnvägsbommarna plingade. Besatt av tåg på den tiden!
Vidare ner mot det gamla järnvägshotellet och Strömtorps gamla station. Svängde förbi Folkparken innan jag rullade in på Pilgatan för en “drive-by” vid farmor och farfars gamla hus. Det är också min fars barndomshem, så det betyder väldigt mycket för mig. Så många och fina minnen från just den där platsen på jorden. Många sommarlov som spenderats där, och man var alltid välkommen hos mina fina farföräldrar. “Skjortas” hus stod också kvar och såg ut ungefär som det alltid har gjort.

Vidare ner mot samhället och det som i min barndom var Domus. Ett då gigantiskt varuhus – det var åtminstone upplevelsen – liggandes mitt emot klassiska Märtas. Ytterligare något hundratal meter längre fram ligger Bosna, en av landets mest mytomspunna laghak. Flaggorna var uppe och där andas det rött och vitt.

Tiden fanns, så jag parkerade bilen och gick in på kyrkogården och sade hej till de gamla innan jag ställde bilen och vandrade genom skogen till Stora Valla. Där var det jag och de övriga sju lyckliga som stod och väntade i regnet. Ingen brydde sig om vädret, alla i salig lycka över att få vara är just denna dag. Uppmötta och avprickade fick vi sedan inta våra platser på läktaren och det kändes fint. Fint att åter få se fotboll på denna vackra plats.

Ett konstmål satte tonen
Matchen då? Ja, gästerna kom till matchen med raka segrar och det fanns väl en viss undran över hur det här skulle gå. Men vi var ganska ense om att 0-0 i halvtid var okej. I andra trampade Djurgården gasen i botten och satte Rövitt på prov. Men en helt galen grej av Viktor Edvardsen fick oss åtta, samt alla andra i logerna, att gå bananas. Ett skott från halva plan som hittade krysset bakom gästernas målvakt. De tillresta Djurgårdsdelegaterna kom att skruva på sig och de fick se sitt lag fortsätta pressa. Men en kontring ytterligare och samme Edvardsen satte matchens, och sitt andra mål och matchen var vår.

Trots frustrationen med Djurgårdare som högljutt kastade sig vid minsta kontakt så var det vi som fick jubla. Trots kylan så kände jag värme, en värme över att få vara på plats tillsammans med likasinnade – som när slutsignalen ljöd unisont vrålade ut den nervositet som fanns kvar i systemet.

Promenerade med en “åttakollega” mot bilen och vi var rörande överens om att vi vann rättvist. Väl i bilen så kom ju funderingen över hur man känner som man gör. Hittar inget riktigt svar på det, men antar att det är kärlek. Kärlek till en bygd som fött mina föräldrar och deras diton. En bygd som jag förknippar med glädje och gemenskap och dit hör Degerfors IF.
Så när jag i regnet rullade hem den vanliga vägen över Björneborg kommer jag på mig att åter igen titta höger vid det där elskåpet strax efter Björneborg. Det var dit polisen hade kört domare Lennart Elofsons bil efter skandalen mot ÖSK på Stora Valla 1993. Ännu en match man såg på plats och som man aldrig kommer att glömma.

Bruket har vaknat och åter bevisat att man kan slå vem som helst. Hoppas det inte dröjer jättelänge innan man kan göra ett återbesök.

Stort tack till Degerfors IF för ett fint mottagande idag och tack för kaffet och god giffel!

About Author