Har just haft en helg med den där jobbiga påminnelsen att man varit med ett tag.
Ännu ett jordvarv har snurrats och min total har nu hamnat på 47 varv. Det känns…sådär. I alla fall när man läser siffran.
Den första tanken är ju, 47 år. Fy fan så gammal.
Om man sedan funderar aningen längre så kommer man ju snabbt fram till att alternativen är lika med noll. Tiden står inte stilla och livet följer med. Det är väl snarare så att man får bestämma sig för att göra något med den där tiden vi har här. Åldern kan man ju alltid debattera huruvida den är viktig eller inte. Det enda man kan säga är ju att för varje år som man får ynnesten att vara med, ju mer saker har man ju haft chans att lära sig. Och när jag inte läser en siffra på ett papper så känner jag mig inte som 47. Fan, när man var yngre så var ju en 47-åring en riktigt gammal jävel. Jag känner mig inte riktigt så.
Det där att barnen blir äldre och att man tänker på sina minnen som man själv har från tiden då man var lika gammal som sina barn så känns det inte så långt borta. Kan kanske ha att göra med hur man vill vara. I vissa moment är man vuxen, men när tillfälle ges så kan man mycket väl “sänka sig” och inta en yngre ålder. Tror det håller en frisk i skallen, att inte de där 47 åren ska sätta käppar i hjulet för vad man ska och kan göra. Däremot säger ju fysiken nej och åter nej i vissa fall.
Så därför tänker jag inte bry mig. Jag tänker fortsätta med att hänga på mig min elgitarr på kvällarna och spela som om det inte fanns en morgondag. Ingen hör och ingen ser, men känslan jag själv får är för mig balsam för själen.
Jag tänker fortsätta (om råd finnes) att dra med kompisgänget till London och hänga över ett längre veckoslut osv.
Mitt i allt det här vill jag också vara en pappa som mina barn kan komma till med vad som helst. Att vara nära barnen och kunna komma ihåg hur det var när man var i deras ålder tror jag ger mig en lättare väg till att vara just den pappa jag vill vara. Det finns ju liksom inga bruksanvisningar till det där, utan man får göra det som känns bra för en själv och de små.
Så när jag summerar den här helgen så kan jag lugnt säga att jag blivit rejält uppvaktad. En spontan grillkväll igår tillsammans med några av de som står en närmast, samt en något mer traditionell födelsedagsfika idag när föräldrar och svärföräldrar kom på besök.
Dessutom vill jag rikta ett stort och ruskigt ärligt tack till alla ni fina människor som offrade en liten stund genom att skicka en grattishälsning via mail, sms och sociala medier. För mig är det lika mycket värt som något annat. Man kunde ju med lätthet bara scrollat vidare, men gjorde ändå en paus och skickade en hälsning till mig. Värdesätter det jättemycket, så tack än en gång!
Som någon sägs ha sagt; du är inte äldre än du gör dig.
Det är så jag väljer att se på det.
Ja just det, bilden är tagen nånstans i slutet på 1980-talet. Rockar loss något så kopiöst. Scenen var UG på Rud. När jag drar på mig gitarren om kvällarna så är jag han på bilden. Inte lika smal, inte lika långhårig, men känslan är densamma. Och den tar ingen ifrån mig.
