Den 9 april 1940 drabbades den svenska försvarsplaneringen av ett allvarligt bakslag. Det tyska blixtanfallet mot Danmark och Norge medförde att de planer som fanns för ett krig i väster fick omarbetas helt.
I 1906 års försvarsplan ansågs Ryssland som den enda stormakt som hade intresse av att föra krig mot Sverige. Även 1927 års allmänna försvarsplan visade att Ryssland utgjorde det enda hotet mot Sverige. När den nya krigsplaneringen togs 1934 var för första gången Tyskland med som ett tänkbart hot mot Sverige. Ett eventuellt anfall skulle då komma i södra Sverige, främst i Skåne.
De första dagarna efter anfallet den 9 april ansågs ett anfall mot Skåne vara det mest troliga scenariot, men i takt med att Tyskland förstärkte sina styrkor i Norge och framförallt i Olsoområdet, framstod så småningom gränsen mot Värmland som den troligaste inmarschriktningen. Vid ett anfall här riskerade landet att klyvas i två delar och viktiga kommunikationscentra skulle hamna i fiendens händer. Varken i 1937 års kringsplanläggning eller i 1939 års försvarsplan hade man förutsett den allvarliga situationen och uppmarschen mot västgränsen fick från början helt improviseras.
Under hösten 1940 och våren 1941 byggdes i snabb takt befästningar i Värmland, främst vid riksgränsen där fienden om möjligt skulle stoppas av starkast möjliga krafter. I händelse av bakslag vid gränsen tänkte man ta upp försvaret i höjd med Arvika längs den s k Vaggelinjen. Om även den försvarslinjen gav vika skulle man stödja sig på en sammanhängande bakre försvarslinje, byggd i svårfamkomliga sjö-och skogsområden, i höjd med Borgvik – Vikene – Torsby.
Skans 113 ingick i den södra delen av den s k huvudställningen som var en starkt utbyggd försvarslinje i det inre av Värmland. Skansen är uppdelad i två bataljonsomården. Det första sträcker sig från Borgvikssjön till gården Nya Takene och det andra från gården fram till Lilla Värmeln.
Skans 113 byggdes till största delen ut under senare delen av kriget, vilket avspeglar sig något i anläggningarna. Skansen är uppförd enligt 1000-standard, vilket innebär att de flesta skyddsrum bara har splitterskyddad täckning. Vidare är pansarhindren byggda i betong och gevärsvärnen konstruerade av betongplank. Karaktäristiskt för en 1000-anläggning är även avsaknaden av ett flertal tyngre pjäsvärn. De som finns i skansen uppfördes redan under 1940-41.
Sammanlagt finns inom bataljonsområdet omkring 150 gevärsvärn med tillhörande värngångssystem. Norr om Sliperiet sträcker sig ett längre värngångssystem längs pansarhindren. Norr om Kungskvarnen ligger 2 pjäsvärn, en kg-hatt och ett kulsprutevärn typ I. Kg-hatten är av en ovanlig konstruktion och den enda av sin typ som lokaliserats under inventeringen av värn i Värmland.
Skans 113 är till stora delar välbevarad och samtidigt ett ovanligt exempel på anläggningar som bevarats i anslutning till bebyggelse. Skansen är belägen inom riksintresseområdet för kulturminnesvården.
Källa: Skansar i Värmland av Olle Nilsson
