Ett ställe som väldigt ofta bli någon slags knutpunkt på mina Värmlandsresor. Vet inte riktigt vad det är som lockar, men trakten är fantastisk vacker. Väl värt en genomåkning!
*****
Det vattendrag (fors) som sedan gammalt kallas för Mölnbacka älv och förbinder sjöarna Västra Örten och Lusten kom att utgöra livsnerven för den järnhantering och träindustri som växte fram på platsen. De två första stångjärnshamrarna uppfördes i slutet av 1620-talet. En knipphammare och spikhammare tillkom i slutet av 1760-talet och ett valsverk kom till stånd 1796. Med sina två stångjärnshamrar, sin manufaktursmedja och sitt valsverk var bruket vid 1800-talets början ett av de största i Värmland. Valsverket lades ned 1840 men istället ökades smidesrättigheterna och en stålugn startades 1844.
Några nyanläggningar gjordes därefter inte, utan verksamheten dalade framåt 1890-talet, för att upphöra helt 1895, och verkstäderna revs. Samtidigt som järnhanteringen pågick fanns redan på 1600-talet också några kvarnar i drift. Brukets utveckling gick därefter i träindustrins tecken. Mölnbacka Trysil, som bildades 1873, var innehavare av vidsträckta skogar både i Norge och Sverige. På 1860-talet fanns vid Mölnbacka två sågar, en stor med två dubbelramar och en liten med två enkelramar. Sågverksrörelsen överflyttades 1881 till annan ort. Ett träsliperi (som är en anläggning för tillverkning av mekanisk pappersmassa) med tre slipverk uppfördes 1884 men lades ner i början av 1930-talet. Sliperiet revs till stora delar under 1930-talet, för att ge plats åt en modern kraftstation som fortfarande är i bruk. En kvarn inrättades också 1938 i en byggnad efter träsliperiet, och denna kvarn drevs ända in på 1970-talet, och finns fortfarande kvar till beskådande. Det sista monumentet av bruksepoken försvann när fabriksskorstenen fälldes den 8 juni 1937. Nämnas kan att Mölnbacka såg ut att gå mot en ny storhetstid i början av 1900-talet, då allvarliga planer fanns på att förlägga den sulfatfabrik till orten. Den byggdes sedan i Deje. (wikipedia)
