Marstrand beskrivs ofta som Sverige seglingsmetropol och är en kustpärla med kungliga anor. Men det är inte bara det som flyter som lockar ett besök på ön. Den klassiska fästningen Carlstens Fästning och den lummiga skogen är fina kontraster till det karga bergslandskapet på öns västsida.
Medan grabbarna höll till på Hisingen under Gothia Cup fanns det gott om tid för oss föräldrar att dra iväg på lite egna äventyr. En av dagarna bar det av till Marstrand, ett mål utan mål egentligen, utan mer som en vettig dagstripp. Efter att till slut hittat en parkering promenerade vi bort till färjan som skulle ta oss över till själva Marstrandsön.
Vi knatade upp till fästningens café och åt lite blandat smått innan vi vandrade ut på vår promenad runt på ön.
Det är väldigt blandat, det man kan promenera i och förbi. Med utgångspunkt vid fästningen startade vandringen med en bit på själva klippan innan vi dök i i skogen. En ganska låg skog på vissa håll, där den aldrig sinande västvinden har lärt träden och buskarna vilket håll det kan vara vettigt att luta sig mot. på vissa håll kändes det som man gick i en tunnel av växtlighet – extremt rogivande!
Allt från bergväggar till grottor till parker till önskebrunn – allt fanns inne i den lummiga skogen. Plötsligt stannade vi upp i vandringen. Vi hade fått besök av en söt liten rävunge som stod och käkade något från marken. Han såg oss klart och tydligt, men brydde sig inte ett dugg om vår närvaro. Ödmjuk inför faktumet blev det ju en del bilder på det söta djuret. Jag är evigt tacksam för att vi fick ta bilder på den innan den kom på andra idéer och lommade iväg.
Efter skogen väntade åter berget, men nu med sällskap av en ostörd och hård västlig vind med tillhörande vågor. Vi gick så långt ut vi kunde vid Skallens fyr och bara tog in skådespelet på havet. Vågorna var väl ett par meter höga som mest, och dånade in i berget med enorm kraft.
Vissa blir stressade av både vinden och det våldsamma vattnet. Jag blir tvärtom lugn i den miljön. Det är ett ständigt larm av både vind och hav, men något i mig gör att det ger mig ro. Lite som en bekräftelse till kroppen och knoppen – att likt vågor som försöker men som bryts – och fortsätter att ladda på med mer vågor utan att ge upp. Det känns att det är lite av den metaforen som kroppen och knoppen tar till sig. Bara mata på och ge aldrig upp…typ..oavsett vad det gäller i livet.
Om man befinner sig i närheten av Marstrand så kan jag inte annat än tipsa om att lägga en dag där. Vi var alla väldigt trötta men nöjda över det vi fick med oss när vi lämnade Marstrand för transport till det hyrda huset i Torslanda.
Sen är det ju en plats med en väldigt intressant historia av olika slag. Men det får ni kolla upp själva!
Här är ett axplock av själva byn, skogen, räven, bergen och vågorna!
