Att låta mig recensera ett Milealbum är väl nästan som att låta
Kim Jung Un att betygsätta sin egen självbiografi.
Ni vet när det händer världsomvälvande händelser så kan man senare berätta exakt vad man gjorde när man fick beskedet.
Jag vet precis vad jag gjorde när jag fick reda på att Olof Palme var skjuten eller när den amerikanska regeringen sprängde World Trade Center i luften. Samma sak är det med Mile jag vet precis vart jag var och vad jag gjorde när jag hörde dem för första gången. Jag stod på knä och målade min sons rum. Det var starten på ett intensivt lyssnande av deras musik.
De då elva släppta låtarna har hamnat på mina ”mest spelade låtar-listor” på Spotify sedan dess. Så jag var allt lite nervös när jag i fredags morse klockan 05:31 startade upp Spotify och skulle börja lyssna. Skulle de kunna leva upp till mina höga förväntningar?
Plattan inleds med senaste singelsläppet ”Crying in Your Sleep” som är spelad så många gånger här i det Timmerklevska residenset att de tre avkommorna sjunger med. Vilket faller sig naturligt då det ju är en riktigt bra låt.
Första olyssnade låten blir ”Why Won´t you (Die Motherf…er)” och den är så där sprängfylld med allt som jag verkligen gillar med Mile. Ett otroligt skönt driv, fantastiska melodier och efter tre minuter kommer ett break och med påföljande gitarrspel så lyfter låten till nya höjder. Man hinner inte hämta andan förens ”Sky is Red” trampar igång med ett magiskt inledande riff. Jag vet inte hur det går till där nere i musikverkstaden på Skaraslätten men oavsett vem av herrarna som trollade fram det riffet så somnade nog vederbörande gott den natten. Även de övriga fem minuterna av låten är hur bra som helst – en låt som måste vara given live. ”Can you feel it now” är en låt i samma Mileskola och jag kan inte säga mer än att den är riktigt bra.
”Burning” inleds med lite rapcore, det funkar väldigt bra, för att sedan möta en sådan där refräng som Mile är så ruskigt bra på. Med ”Fade Away” så drar vi ner tempot en aning där Masken verkligen får visa vilken otroligt bra röst han har. Melodierna sitter som en smäck även här. ”Sacrifice” trampar igång och jag börjar få slut på superlativ och formuleringar. Även detta är en mycket bra låt och hade den varit med på något annat bands skiva så hade det varit en topplåt. Här drunknar den lite bland de andra kanonerna. I vilket fall som helst så är det ett gott hantverk även i denna låt. ”Dressed in Black” en gammal bekant från 2016 dyker upp och förgyller högtalarna i cirka fyra minuter. ”When Time Goes By” inleds mycket snyggt och fortsätter så hela vägen in i mål. Apropå mål så har vi nått upploppsrakan och det är dags för ”We Stand Tall”, en given livefavorit i framtiden, hoppa och singalongometern slår i taket.
Har inget texthäfte tillgängligt men det känns som lyrikförfattandet har hoppat upp ett steg från föregångaren och att det finns en hel del mer svärta i texterna. Men mina korta recensioner ger inte dessa låtar någon som helst rättvisa utan gå in och lyssna själv.
Det finns inte ett dåligt spår på denna platta så min nervositet visade sig vara helt obefogad. Det är skönt för mig att redan nu veta vad som kommer ligga högst upp när det är dags att summera musikåret 2018. Grabbarna har dock ett angenämt problem inför kommande livespelningar och det är att välja vika av dessa guldkorn som ska framföras.
Avslutningsvis tror jag att vi om några år, i februari månad, kommer att få se dessa killar kliva upp på scenen i samband med Grammisgalan och skaka hand med representanten för utrikesdepartementet för att ta emot Regeringens musikexportpris. För jag har en känsla av att denna kvintett kommer att slå stort.
The World In Focus är en kanonplatta från start till mål och jag tycker att The World should have Mile in Focus.
Bästa Låt: Helt omöjligt att avgöra
Passar bäst till: Förfesten, gymmet, bilen och på jobbet. Överallt.
Betyg: Finns inget annat 10 av 10