2017 börjar närma sig slutet och det är dags för mig att summera ihop det som ni andra missade.
För med nästan 90 000 minuter på Spotify, X antal timmar med vinyler snurrandes på tallriken och Youtubevideos i drivor, podcaster och radio så fick jag med mig en del.
Nyfiken?
Viiii åker da!
Årets Låt: Avatarium – The Starless Sleep
Detta är bra på så många plan att det är omöjligt att bara beskriva med ord.
Här måste jag rekommendera alla att gå in och lyssna, ni kan inte dö ovetandes om hur bra den är.
Årets Nytändning: Metallica – Hardwired…To Self Destruct
Hoppsan det kanske finns ett liv efter döden trots allt.
Tänk att det skulle behöva ta tjugosex år innan det kom en platta som det gick att lyssna på från början till slut.
Årets Liveplatta: Ghost – Ceremony and Devotion
Inte bara årets liveplatta utan även decenniets. Denna är så bra att den lätt kvalar in bland andra liveklassiker som till exempel Motorhead – Live at Hammersmith, Iron Maiden – Live after Death och Ramones – It´s Alive.
Årets Hit: Eclipse – The Downfall of Eden
Sicket monster till låt, vilken energi och vilket jävla driv. Aspirerade länge som årets låt och sin text till trots gör den mig glad.
Årets Skråla med: Dropkick Murphys – The Lonesome Boatman
Det är bara att lyssna så förstår ni.
Årets Skönaste: Magna Carta Cartel – The Demon King
Försvann med Ghost och återuppstod ur myllan när Papa Emeritus den tredje gjorde rent hus bland de namnlösa. I viket fall som helst har de fått ur sig en EP med fantastiska melodier och ett underbart flow.
Årets Konsert: Prophets of Rage – Hellfest (Frankrike)
– Dangerous times calls for dangerous music and we have the most dangerous song of them all.
Med det sagt så trampar de igång ”Killing in The Name”
Denna supergrupp med medlemmar från Rage Against The Machine, Cypress Hill, Audioslave och Public Enemy körde de sitt långfinger så långt upp i röven på pajasen Trump och med ett sådant röj och sådan finess att jag skulle bli mycket förvånad om marken utan för Clisson inte fortfarande gungar.
Årets Detta-bådar-jävligt-gott-inför-fullängdaren: Mile – Crying in Your Sleep
Nu kommer Skövdes finest äntligen med en uppföljare till den fantastiska debuten med plattan ”Lost”.
Ett av de bästa banden från Sverige just nu. Kommer bli vår nästa stora musikexport sanna mina ord.
Årets Nostalgitripp: Dare – Along The Heather
AORmusik är kanske inte det som oftast snurrar här hemma men när Dare som jag följt sedan 1988 börjar sjunga om barndomsminnen och med så snygga körer och gitarrer så är det bara att vika ner sig, blunda och njuta.
Årets Schlager: Blanche – City Lights
Bland allt glitter och trams, synkrondans och tonartshöjningar så dyker det ibland upp något som är bra.
Blanche från Belgien var en sådan.
Årets Onödigaste: Chris Cornell
Av allt han gjorde och var med i så väljer jag Temple of the Dog – Say Hello To Heaven som melodi för denna tragedi.
Årets Men-lever-han? Mike Tramp – Coming Home
Den gamle White Lionsångaren har flugit under min radar sedan de släppte Maine Attraction 1991.
Men så dyker han upp med denna kött och potatisrock med lite country krydda på.
Nu måste man gå igenom de andra åtta soloplattorna.
Årets Mest Spelade Hip-Hop låt: Cypress Hill – Another Body Drops
Kanske är det influenserna från Prophets of Rage eller så är det bara för att jag är så jävla ghetto som gör att denna monotona låt från 2004 fått nytt liv i det Timmerklevska residenset.
Vad tror ni?
Årets Konsert Feeling: UK Subs – Warheads Wacken(Tyskland)
Ni vet när man går på konsert och allt stämmer. Bandet är på topp, berusningen perfekt och man får feeling, så där så att håret på armarna reser sig och tårkanalen är på väg att öppna sig. Allsången under Warheads med ett par tusen tyskar kickade igång det för mig.
Årets Guilty Pleasure: Beyond the Black – Forget My Name
Faller som en fura när jag hör snygga melodier, symfoniska arrangemang och krossande refränger.
Lägg där till en vacker kvinnostämma och jag sitter lika fast som Excalibur.
Årets Mest Speciella: Asaf Avidan – My Old Pain
Med en röst som inte låter som någon annans så har denna israeliska sing and songwriter väckt min nyfikenhet.
Årets Mest Efterlängtade Konsert: Raise Against – Prayer Of The Refugee
Cenrtum Scene (Oslo)
Efter tusen sorger och några missöden så fick jag äntligen se dom live. Vilket var väl värt väntan.
Årets Svenska Gör det själv: Nomy – Noctorius
Spelar, sjunger, skriver och gör det mesta själv, om jag förstått det rätt. Släpper man låtar som den här och ”Dead Man Walking” förtjänar man att hedras.
Årets Retrofynd: Lee Hazlewood – The Night Before
Hade aldrig lyssnat på denne herre men farsans vinylsamling är proppfull av hans plattor så när jag av en slump råkade höra en duett mellan honom och Nancy Sinatra (Some Velvet Morning) så vaknade cowboyen i mig och jag fick kapitulera. Vilken röst.
Årets Punkkonsert: Mob 47 – Dom Ljuger Nöjesfabriken (Sverige)
Snabbast, hårdast, ärligast.
*****
Årets Album? Det blev så många om det tillslut att jag inte kunde välja.
Skulle kunna lägga till några som;
Årets varför har vi inte lagt av?
Deep Purple och Status Quo, snudd på lyteskomik.
Årets mest saknade även detta år?
Ramones och Lemmy
Årets snälla kom med något nytt (helst med elgitarr)
Thåström
Ser fram emot ett 2018 som ser ut att bli något i hästväg när man kollar vilka som ska släppa skivor och vilka som ska ut och turnera. Festivalsommaren ute i Europa är helt galen, känns som man skulle behöva ta tjänstledigt under sommaren för att hinna med allt.
Så lägg till i spellistan och ta med den på Nyårsfesten eller i bilen. Jag hoppas att ni finner någon eller några av låtarna lika bra som jag gör.
Gott Nytt År!!