När jag skriver det här sitter jag på ett plan mellan Karlstad och Teneriffa. Det är som det är. Planet är trångt och fullt av förväntansfulla passagerare. Alla på väg mot en elle flera veckors flykt från den svenska kylan och snålblåsten.
Mitt bland dessa sitter jag och min familj. För första gången på väg till varmare breddgrader. För barnen är det första gången de flyger. Tre och en halv timme in i resan skulle jag kunna luras att de gjorde en sån här resa veckovis. Hade jag varit en ovetande hade jag trott att se flög och reste jämt.
Tacksam förälder är väl ett litet ord i sammanhanget.
Vad dock knappt någon vet är det bagage jag själv reser med. Inget olagligt ska sägas. Däremot är det ett själsligt bagage som ingen ska behöva ta del av. Det finns saker där hemma som gör mig oerhört ledsen men som är bortom min påverkan. Skulle aldrig vilja beröva barnens sportlovsresa med mina ledsna tankar. Det räcker att frun vet varför tårar helt plötsligt finner sin väg från vrån till kinden.
Det är här viljan att se positivitet kommer in. Hur illa det än må vara så snurrar klotet på och vi med det. It is a tomorrow, hur du än vänder och vrider på det.
Nu har vi landat. Värmen sköljer över oss. 24 plusgrader rapporterar displayen. Älskar livet!
Den morgondag jag vaknar till är i ett annat land, en annan temperatur och en dag i kortbyxor. Jag vet att han unnar mig det.
