Besöken har varit många, och fler ska det bli.
Ett var planerat kommande helg då det var tänkt att jag, tillsammans med mina rödvita kamrater i Arsenal Swedens gamla garde, skulle umgås och se på den sista hemmamatchen för säsongen. Det får helt enkelt blir en annan gång.
Det inställda besöket har väl gjort att suget efter staden tilltagit då tillgängligheten just nu inte är där den borde vara. Suget efter att flanera på gatorna, att hyggligt planlöst bara vara och ta dagen som den kommer. Det är det fina med att resa med just det där gänget. Ingen stress, inga måsten, ingen egen agenda. Bara ren och skär kamratskap i städernas stad där Arsenal FC är det som från början fört oss samman. Och det är väl just den där fotbollsklubben som också ligger till grund för mitt historiska intresse för staden. Det är också historian som gjorde att jag nästlade fast mig så för just den där fotbollsklubben.
Just nu så finns det en oerhört intressant dokumentärserie på SVT Play. Den heter “London: 2000 år av historia” och den tar oss från de första romerska sättningarna till dagens världsstad. Om ni finner ett uns av intresse för den historiskt sett mäktigaste staden i världen så är det här fyra avsnitt ni bör se. Jag har sett avsnitten, och kan väl säga att min törst över att upptäcka nya gamla saker (ja, ni fattar) har inte direkt minskat.
Jag fick ju möjligheten att bo och arbeta i London under ett par år i slutet av 90-talet. Det var en dröm som blev verklighet och det finns något i mig som längtar tillbaka – varje dag. Missförstå mig rätt här nu, jag har en underbar tillvaro med min familj i det liv jag nu får äran att leva, men den där längtan är inte att längta bort från något utan till något.
Ända sedan jag första gången satte mina fötter på brittisk mark (1986) har den där längtan att få återvända funnits där. När nu vårens resa inte blir av har den bara ökat. Många kanske tycker att det är märkligt att vilja återvända till ett ställe där det myllrar av folk överallt och det är ett tempo långt ifrån vardagen. Men det är ju det som får mig att känna den där extremt sköna känsla av lugn. Att bara vara en av myrorna i stacken.
Trots åren där borta så är det så fruktansvärt mycket mer jag skulle vilja uppleva, ta del av och lära mig mer om. Bortsett från min fotbollsklubb alldeles formidabla historia med allt vad den innebär så finns det annat som jag verkligen skulle vilja sätta tänderna i.
East End
Det var här allt startade för London som stad. “The square mile” var det som inneslöts av den romerska muren och det är området som idag går under namnet City of London. Det var här Jack the Ripper härjade och det var här bröderna Kray bodde när de under 50 och 60-talet satte skräck i London med sitt gangstervälde. Fotbollsklubben West Ham United är den londonklubb som är mest förknippad med East End, vilket gör att just The Hammers alltid varit en intressant klubb ur den aspekten. Tvillingarna Ronnie och Reggie Kray hade ett gangsterentourage runt sig som kallades för “The Firm”. När huliganismen slog igenom på allvar i England så hette West Hams firma ICF, Inter City Firm. Inter City efter att det var namnet på de tåg man använde för bortaresor. Men det är inte varken ICF eller West Ham som gör East End intressant för mig, utan det är The Krays. Nångång ska det bli en dag av “footsteps” i trakterna där de höll till, en pint på puben The Blind Beggar i Whitechapel där Ronnie Kray mördade George Cornell, kanske en tur till Chingford Cemetary där famlijen nu ligger begravda.
Det finns mycket material om The Krays. Den senaste filmen är “The Legend” som finns att se på Viaplay. Tom Hardy spelar rollen som båda bröderna i en film som ger en viss bild om livet de hade. På Youtube finns fler filmer.
Den här är den bästa jag hittat.
Kanalerna
Under mina tidiga år som besökare i London förundrades jag över de kanaler som finns lite överallt i staden. Tanken var ju liksom att det här är en stor stad med tunnelbanor och asfalt, inte vattendrag på det viset. Faktum är att serien Peaky Blinders lyfte på locket för mig där. Ju mer jag läste om det här, desto mer intresserad har jag blivit.
Kanalerna kom till då man var tvungen att få varor till och från hamnarna vid Themsen. Isle of Dogs var det stora hamnområdet där alla varor kom in eller lämnade London, och att få varor till och från Isle of Dogs var ju en utmaning. Kanalerna konstruerades i en tid innan järnvägen gjort sitt inträde på scenen varför kanalsystemet är starkt utvecklat över hela England. I centrala London kan man ju vandra längs kanalen ända från väst till öst. Många som varit i London har säkert bott en och annan natt i området kring Paddington. Det går alltså utmärkt att promenera längs kanalen, Från Paddington ända till East End och Bow.
Det man kanske inte tänker på om man reser runt i London med tunnelbana är att staden är väldigt kuperad. Det har ju då fått till följd att det finns massor av slussar längs kanalsystemet. Förr var områdena runt kanalerna ganska ruffiga. Nu är det på många platser omgjort till oaser av pubar, restauranger och annat trevligt. Regents Canal – där kan du gå från Angel i Islington till Camden. Du får dock gå över kanalen då den tar sig fram i The Islington Tunnel, en drygt 800m lång tunnel där det inte finns en gångbana i anslutning till kanalen. Det finns dock plattor på marken som snitslar dig rätt så att du sedan kan fortsätta kanalpromenaden till Camden Locks. Då passerar man bakom Kings Cross och St Pancras stationer. Ett område som förr i tiden var ökänt för ganska tydlig droghandel och prostitution. Områden totalrenoverades inför OS 2012 och är nu ett jättetrevligt område att vandra i. Väl framme vid Camden Locks så kan man slå ihjäl några timmar genom att ta en shoppingtur eller bara sitta ner och se på folk.
På Youtube finns en kanal (ja, jag vet…) som heter The Londonist. En fantastisk kanal för oss som älskar London. Det finns fyra avsnitt om just kanalerna i London. Klart sevärda! Här är det fösta:
“Disused tubestations”
Londons tunnelbana (The Tube) är ett imponerande nätverk av tunnlar och stationer. Många av de äldre stationerna är ju konstverk i sig själva och kan vara värda att se med det egna ögat. Men det finns också en del stationer som inte längre används. Några av stationerna stängdes redan på 30-talet, men där man ibland kan få komma ner tack vare guidade promenader. Det är ju kittlande att få trampa samma mark som Winston Churchill gjorde under kriget då många stationer användes som skydd för lasten som Hitlers bombplan släppte över London under “The Blitz”.
Floderna
Brentford, Fleet Street, Westbourne Terrace, Lea Valley osv. Alla har fått sina namn från de floder som rann genom London på sin väg mot Themsen. Floderna finns kvar, men de syns inte lika tydligt längre. Många av floderna blev använda som kloaker och byggdes under den viktorianska eran över och täcktes in. Känner man till lite om geografin i staden så blir det ännu mer intressant. The Londonist har givetvis gjort inslag även om detta ämne.
Vill man veta mer om städernas stad så är just The Londonist på Youtube en utmärkt källa till information och inspiration.
Det här är ju bara några få saker som jag skulle vilja veta mer om, och kanske utforska på egen hand. Det får väl bli nångång i framtiden då tid och möjlighet ges. Vi är ju inte riktigt där just nu. Men återigen, drömma måste man ju få göra!