Ja, så känns det ibland – att livet bara springer iväg och man står där som ett fån.
Idag är det 5 år sedan min käre bror fick lämna jordelivet. Fem år! Ibland känns det så nyss…
Vi delade ju en stor del intressen han och jag. Det är vid tillfällen då det hänt nåt i sportvärlden, det har kommit ny bra musik etc som min saknad efter brorsan blir som störst. Jag kommer på mig att “den här måste jag kolla om brorsan hört…”, men det stannar ju där, och då svider det till lite extra.
Man har ju sitt eget liv, med de man har omkring sig, så det är ju inte så att man går och tänker hela tiden. Det snurrar på. Men det är just vid de där tillfällena han dyker upp, och det ska sägas att de fem åren har ju lärt mig att minnas Thomas med ett leende. Man får helt enkelt bortse från det tråkiga, för den största delen av vår tid tillsammans var ju ändå inte präglat av den där jävla sjukdomen.
Så idag är en sån dag. Du dök upp i flödet, så där som du gör ibland, och jag blev glad. Glad att jag har fina minnen från saker vi gjort tillsammans. Det som kan gräma mig enormt är att vi aldrig får göra flera roliga saker tillsammans.
Nånstans är det ändå skönt att bli lite ledsen ibland – lite som idag när din bild dök upp av just den här anledningen. Det är ju ett gott tecken på att man saknar någon man tycker om.
Nu blir det lite Pink Floyd i lurarna – det vet jag att du gillar.
Hörs, brorsan!