Har under några år tagit med mig dottern till vår fina kyrkogård vid Allahelgona. Tyckte från början att det kunde vara en liten kontakt med verkligheten i all halloweenhysteri. Barnen gillar halloween och så kan det väl få vara. Personligen ville jag väl lära henne varför den här helgen egentligen finns. Tycker det är en fin helg med mycket eftertanke över de som inte längre är bland oss.
Den här gången var det dock mitt livs tyngsta allhelgonabesök på kyrkogården. Att behöva gå och tända ett ljus för min egen bror är ledsamt. Frågade dottern om hon ändå vill med vilket hon ville. Och det var skönt att ha någon med sig att krama om, för det är fortfarande väldigt jobbigt att gå dit.
Jag tänker lika mycket på mamma och brorsans egen familj – sätter in tanken i min egen – och då blir det tufft. Kanske var det så lilla tjejen tänkte när vi stod där ensamma och kramades.
Det var därför extra jobbigt idag med det som är min vardag. Med så mycket tunga tankar i skallen begav jag mig till hallen för ännu en svår hockeymatch för mitt Färjestad. Går och trampar innan nedsläpp, pratar lite med folk som förstår anledningen till att man kanske inte är sig själv riktigt. Sväljer undan en och annan klump i halsen när samtalen går lite för djupt. – sen nedsläpp.
Att idrotten återigen kliver in som glädjespridare är underbart. I örat hörde jag Arsenal slå Liverpool och framför ögonen såg jag ett vilt krigande Färjestad som slog Luleå med 3-0 och skeppade hem en massa glädje till alla oss som håller laget nära hjärtat.
I min värld vann Färjestad för brorsan ikväll.
Bra ord Stefan, skickar en tanke.