Budet kom.
Vi var inbjudna till Cardiff och ligacupfinalen mellan Arsenal och Chelsea. Bryggeriet Carling hade gett Arsenal ett antal biljetter som de i sin tur valde att lägga på de som lägger ned en stor del av fritiden på supporterklubbarna världen över.
Jag och Jocke Lander var två av dessa utvalda.
För att få er att förstå den här resan så ska jag först förklara lite av upplägget…det tänkta.
Jag jobbade fram till två på fredagseftermiddagen. Skulle därefter dra mig mot Västerås där Lander bor. Kändes skönt att vara något närmare flygplatsen när lördagsmorgonen kom. Enda alternativet var Ryan Air från Nyköping Skavsta. Denna kärra skulle lyfta 06:40 och bättre då att vara en dryg tumme ifrån än starta vid 2-tiden från Karlstad tänkte jag.
Nåväl, framme i Västerås bar det av på ishockey. VIK skulle möta Leksand, och som vanligt när denna hockeyföreteelse är i stan översvämmas läktarna av Leksandsfans.
Eller som VIK-klacken fyndigt öste på:
– Alla är släkt med alla i Leksand!
Kamrat Lander bevakade denna kväll matchen åt VLT och vi satt på pressläktaren på Rocklundas “anti-nosebleed seats”.
Efter matchen drog vi snabbt som ögat till Landers lokala pizzeria och fick oss kvällsmat. Mätt som få slocknade man innan den medköpta filmen ens hunnit en kvart in i sig själv. Sedan ringde det…03:30 lämnade vi Västerås för vidare transport mot Skavsta. Tre tvärbromsningar för nattvilla rådjur hann vi också med innan vi var på flygplatsen.
Väl inne på Skavsta så gick jag och småsmuttade på min halvliters Coca Cola som jag hade med mig från bilen. En morgongrinig terroristbekämpande finländare stod då i säkerhetskontrollen och påpekade vresigt att: -Ten tär kan du ju inte ta met tig! Nej men ta den då för f*n! Två meter längre fram fanns en drickaautomat med samma dryck. Någon jävla måtta får det väl vara med terrorskräcken…
Flygresan tråkig som vanligt. Landade “on-time” på Stansted, Londons minst centrala flygplats. Hit hade allt gått som planerat. Planen var sedan följande:
Ta tåget till Tottenham Hale – Vidare med Victoria Line till Finsbury Park för vidare promenad till The All Arsenal Shop vid Ashburton Grove. Där skulle två ytterligare biljetter ligga och vänta på oss. Sedan skulle vi ta oss hem till James i Putney för bilfärd till Cardiff. Allt uttänkt och klart. Det är nu det börjar…
När vi ska köpa våra tågbiljetter får vi reda på att det går ersättingsbussar till närliggande Bishops Stortford, som är typ 10 minuter bort. Javisst, helt ok. Vi hoppar på tåget där då, tänkte vi. I helvete heller!
Då jag efter mina år som boende i London hittar ganska bra såg jag ganska omgående att något Bishops Stortford blir det då inte. Istället brakade han ut på M11 söderut mot London. Ska han bussa oss ända in då kommer det att bli snålt med tid, tänkte jag. Men precis innan vi ska åka under M25 (motorvägen runt London) tar han av och åker in på de mest krångligaste vägarna. Vissa av snuttarna vi åkte på hade vi problem när det kom mötande trafik! Snacka om småvägar…
– Va fan händer! Ska vi hem till någon? muttrade Lander nyvaken från en av otaliga tupplurar.
Fler resenärer började fundera. Då en av dom pratade med chaffören hörde jag honom säga att stationen i Bishops Stortford var överfull så han körde oss till nästa station på linjen som var Broxbrough. Ok då, tänkte jag och köpte resonemanget. Tiden började dock sina kändes det som.
Väl på perrongen i Broxbrough blev det mer väntan. Vårt tåg skulle gå tio i, medan nästa tåg in var mot London Stratford, skulle gå om fem minuter. London Stratford är förövrigt huvudområdet vid Londons kommande OS 2012.
Även detta tåg skulle gå via Tottenham Hale så vi bytte perrong och kunde med utsträckta ben se tåget lämna turisterna kvar på Platform 4.
Vid Tottenham Hale var det dags att ge sig ner i tuben. Ett par stopp bort låg Finsbury Park och väntade på oss. Trodde vi.
“This train will terminate at Seven Sisters”. Mera bussande alltså. Men nu tänkte vi om. Bussen skulle ta oss till Finsbury Park, det visste vi. Men om vi hoppade av direkt vid nästa tubestation så kunde vi ta Piccadilly Line till Arsenal och på så sätt spara lite promenadtid. Så fick det bli. Ner igen och på tuben. Bara det att det stannade inte på Arsenal Station utan fortsatte till Holloway Road. Upp igen, en längre promenad än tänkt och mera tid förspilld.
När vi äntligen kom till The All Arsenal Shop gick vi till informationsdisken där vi blivit tillsagda att biljetterna skulle ligga och vänta på oss. Kvinnan bakom disken hittade inget kuvert utan gick upp på kontoret en trappa upp för att leta. C:a 30 minuter senare kom hon tillbaka och berättade att våra biljetter blivit skickade till Cardiff!!! Nya instruktioner sade oss att hämta dessa vid Cardiff Rugby Clubs biljettkontor. Hurra!!!! All this for nothing, förutom att man blev £49 fattigare i shoppen.
Nu fick det vara nog. Något i magen skulle vara gott. En hamburgare på Holloway Road fick fylla buken så länge. Sedan bar det av ner i tuben igen och till Hammersmith där det var sagt att vi skulle plockas upp av James och Laura i deras bil. Kollade med James vilken ände på Hammersmith Station vi skulle ut på för att göra det så smidigt som möjligt, och det blev söderut på Fulham Palace Road där vi hittade en pub som sände Fulham-Man U. Två pints hann vi med innan BMW’n stannade till utanför. 25 mil i bil fick gå, men inte innan vi försett oss med ett 8-pack Stella Artois som vi delade i baksätet.
Resan gick nu enligt plan. Inget krångel förutom att hela Cardiff är enkelriktat, så vi fick ta omtag några gånger innan vi hamnade på Marriotts bilparkering. Med en blåsa full i Stella fick det bli the loo med en gång innan incheckning.
Upp på rummet med våra grejer, kolla faciliteterna och ner i baren igen. Då hade Lander hunnit somna igen.
-Va fan , grabben är sliten. Jag går ner i förväg, tänkte jag. Just som jag satt där med en kall öl i näven dök han upp.
– Somnade jag? undrade han. Jorå, visst var det så.
Vi satt där och mös i baren och en av de två “extrabiljetterna” dök upp. Tomelilla Nilsson äntrade sällskapet och vi satt nu där och mådde ganska bra. Vi kom överens om att gå ut och käka vilket vi gjorde på en restaurang/nattclub som hette TigerTiger. Maten var ok och tröttheten efter en jäkligt lång resdag påminde sig med stora mått. Taxi till hotellet och en avslutande drink i baren innan både jag och Lander fann det för gott att lägga sig.
Söndagen väckte oss med solstrålar genom fönstret. Skönt, tänkte jag. Inget frysväder idag alltså. En stor frukostbuffé var dukad och vi anlände dit vid strax efter 9-tiden. Vi åt och kom sedan överens om att gå och fixa de två extrabiljetterna vid rugbyklubben innan vi gjorde något annat.
Det var skönt ute. Solen sken och det kan ha varit runt 10 grader. Mumma!
Cardiff är en kompakt stad. Allt finns inom gångavstånd från varandra och Millennium Stadium, denna fina arena, kan ses från stadens alla hörn.
Vi passerade arenan på väg till biljetthämtningen. Redan var kommersen igång med halsdukar och andra souvenirer. Programbladet såldes till futtiga £6!
När vi letade efter biljettkontoret tog det oss bakom arenan. Vägg i vägg ligger gamla Cardiff Arms Park, vars ena långsida sitter ihop med Millennium Stadium.
Det var här vi hittade biljettkontoret. Eller ja, en plåtbarack var det. Där fick vi våra biljetter – i samma kur som hade en David Hasselhof-almanacka på väggen.
Man var ju tvungen att reagera!
Våra pre-match pints tog vi på två ställen. Dels på den Arsenaldedikerade puben The Gatekeeper, en pub i två våningar och med en ljudnivå som man endast ett fåtal gånger upplevt på Gunners Pub.
Ett par timmar innan match drog vi till arenan för att delta i den happening vi inbjudits till. Så kallad “Hospitality” var det på g. Vi hade fått vip-pass och klev in i salen där det bjöds på ett par kalla Carling och lite käk. Där träffade vi vår gamle vän Charlie George samt Sammy Nelson, en annan gammal legendar. Vi snackade lite med dom om lite av varje innan det sedan var dags för match.
“We forgot that you were here”, “You’ve only come to se our youth team”, “Titus Brammal shagged your wife” (med rikting Ashley Cole förstås!) var ramsor som ekade på den röda halvan av arenan. Den blå var tyst i vanlig ordning. När sedan Theo Walcott satte ettan så kokade arenan. Vi, med ett lag som på papperet kostat 10% av motståndarnas ryssmiljarder ledde finalen!
När sedan Drogba satte 1-1, som för övrigt måste vara historiens mest klara offside som aldrig vinkades av, vaknade de historiefattiga gloryhuntersfansen på andra sidan. Dessa dränktes snart i nya röda sånger.
Äcklet Arjen Robben byttes in och han hann inte säga dyk innan han låg på marken utan beröring. Frisparken ledde senare till Chelskis andra mål.
Sedan gav de orden time wasting ett nytt ansikte. Detta fick Kolo Toure att reagera och dessa reaktioner utlöst sedemera det omtalade bråket. Personligen har jag full förståelse för Kolos reaktioner. Jag skulle ha velat gjort samma sak. Vilka vidriga äckel de är, Chelsea. För att inte tala om deras självgoda och numera allvetande supportrar.
10 ligatitlar mindre och ni är redan störst världen? Yeah, my arse!
Samtliga som jag pratade med var stolta över vad vårt lag presterade. Tanken på att detta är ett gäng spelare som ska vara som bäst om 4-5 år mot deras som redan sett sina bästa dagar var roande. De har inget annat att sätta dit!
Om inte brottslingen går och köper ett nytt lag vill säga. Inte för ledsna miner således. Ända till vi kom till hemfärden…
Flera tusen pers stod och väntade utanför Cardiff Central för att få komma med något tåg till London Paddington. Vi kom dit vid strax för sex. Tåget skulle gå 19:25 vilket vi snart insåg skulle bli omöjligt. VG som var med började bli orolig – och då menar jag orolig!
– Fan, jag måste vara i London senast midnatt annars kommer inte jag hem till Sverige! Jag har ju för fan ett jobb att sköta!!!
Han kom med ska sägas, men inte förrän strax före 22 kunde vi kliva på tåget. Ett tåg som vi för övrigt inte fick sittplats på förrän efter Reading. Ståplats i dryga 15 mil alltså, plus de fyra timmarna utanför stationen. Snacka om möra ben.
När vi rullade in på Paddington var klockan lite över midnatt. Tuben hade slutat att gå så det fick bli en taxi till slumhotellet The Pembury vid Finsbury Park.
Det tog inte många minuter att slockna trots det extremt spartanska boendet.
På måndag förmidda reste vi ut till Stansted igen och denna gång utan bekymmer. Men så är det; varenda gång man reser med Ryan Air så förbannar man det faktum att det är trångt, det tar tid, det är långt till flyplatserna osv…
Av någon underlig anledning så var det här förmodligen inte sista gången nu heller.
Även om jag sa så.
