Att öppet säga att man gillar Tomas Ledin verkar idag vara klassat som att erkänna ett brott eller liknande. Men så är det, och jag är skyldig på alla punkter. Har dessutom alltid gillat Ledin. Att sedan de mest Ledinfientliga personerna själva skulle gå över lik för att hylla den tondöve Håkan Hellström är en annan – och lika komisk – femma. Men det är nog mer en grej som att “jag måste hata Ledin”-pryl.
Showen han levererar i Löfbergs Lila Arena är en skön kavalakad av hans karriär där han dessutom bakar in den i en berättelse med stora led-skärmar som hjälp. Bilder från förr ger oss ett skratt (om man inte är för svår och frän förstås). Allt blir bara så där jäkla trevligt. Det bjuds på skratt och gamla anektoder från en karriär som den falsksjungande Kalle Ankakopian från Göteborg bara skulle kunna drömma om.
Men det är som det är med musik, man gillar en del och ogillar en del. Det man dock måste göra – om man vill ha någon slags respekt kvar – är att stå för det man gillar. Är själv snart 43 år och har liksom inga problem med det. Vissa låtar med Dimmu Borgir, Five Finger Death Punch, MLTR, Raubtier osv är också sånt som smeker min trumhinna med glädje. Och Tomas ledins spelning i Löfbergs Lila Arena är också en sån.
Att han fyllt arena efter arena i snart två år med den här showen är väl ett kvitto på att jag inte direkt är ensam.
Jag och farsan hade en jättetrevlig kväll tillsammans med Tomas Ledin.
