“Som belöning för en framgångsrik operation får f.d. spionen och stridsflygaren Anton Modin tillåtelse att under en natt ta del av dokument i Säkerhetspolisens hemliga arkiv. Han upptäcker då en akt om mordet på statsminister Paul Olofson och inser snart att mycket inte framkommit i den officiella mordutredningen. Samtidigt som Modin börjar läsa den hemliga akten dör Säpochefen Klas Berg i en hjärtattack i sitt hem, och strax därpå blir Modin avbruten i sin läsning och tvingas ut ur arkivet. Modin förstår att han fått se något som inte var ämnat för hans ögon och när han senare samma natt blir utsatt för ett mordförsök står det klart att han är något mycket stort på spåren. Trådarna löper tillbaka till dolda vapenaffärer på 80-talet, till ett mord på en tv-journalist som nystat i vapenhärvan, till den hemliga organisationen Arla Gryning, till det kalla krigets alla ljusskygga element och oheliga allianser. Landsförrädaren är den spännande fortsättningen på Spionen på FRA. Här borrar sig Anders Jallai ännu djupare ner i Sveriges mörka efterkrigshistoria och avtäcker den dolda makt som än idag utövas bortom all demokratisk kontroll.”
Texten är hämtad från författaren Anders Jallai’s sida www.landsförrädaren.se och den ger en liten glimt om vad som finns att hitta i den här boken. Jallai har under många år jobbat fram en tes där han tror sig kunna tyda hur och var och av vem och av vilken orsak saker och ting har hänt. Han skriver givetvis om Palmemordet, men även om Estoniaolyckan. Då det här är två starka ögonblick i den svenska nutidshistorian är det också tillfällen som etsat sig fast i mitt eget minne. Sådana här skaker fascinerar mig och just Palmemordet är ju en klassiker på det sättet att varenda människa innerst inne vet – eller åtminstone tvivlar starkt på – att Christer Pettersson skulle haft ihjäl statsministern. Ett fyllo av hans kaliber kan inte hålla en sådan sak hemlig. Folk i hans omgivning hade sålt honom för en flaska brännvin om det nu vore så att CP hade skjutit Palme.
Hans Holmér, den gamle spaningsledaren, har vid ett tillfälle yppat orden: ”Om sanningen om mordet på Olof Palme kom fram, skulle det skaka Sverige i dess grundvalar.”
Varför skulle det skaka om Sverige om ett fyllo skjutit honom? Bristande säkerhetsrutiner, javisst. Men att skaka nationen…nä.
*****
Reine Brynolfsson läser även den här boken. Han gör det så bra, och då det känns som han har lärt känna karaktärerna i boken blir inlevelsen och de personliga gestaltningarna ännu bättre i den här boken, jämfört med Spionen på FRA.
*****
Det här är den andra boken i Jallais trilogi. Den första – Spinonen på FRA – höll hög klass. Landsförrädaren håller stundtals en mycket hög klass. Emellanåt kan det bli lite trevande men mot slutet tar det sig och både det ena oväntade efter det andra nystas upp. Att man helt plötsligt dyker ner i ett okänt bergrum långt ner under ÖStersjöns yta är ju sånt som får mig att stanna på stället och lyssna. Det är något speciellt med just tunnlar och sånt! Sammataget är boken mycket läs/hörvärd, men jag rekommenderar att ta Spionen på FRA först för att få det korrekta sammanhanget och kronologin i berättelsen. Skulle Anders Jallais tes visa sig vara sann är det inget annat än en stor våldtäkt på nationens invånare som hela tiden undrat va fan som hänt. Palme ok, men om det ligger något i hans tes om Estonia så är många illa ute.
Där har man funderat själv. Varför var den socialdemokratiska regeringen så invriga med att få ett slut på historien? Varför ville man gå så långt att man ville gjuta in vraket i en stor betonggrav? Jutta Rabe har gjort en film om Estoniaolyckan där hon delvis använder autentiska dykbilder och där hon har en egen tes om hur saker och ting gått till.
Många i hög nationell ställning har under många år spelat på den svenska naiviteten och i det faktum att vi sväljer lögn efter lögn efter lögn bara den är framlagd på ett rimligt okej sätt. Det är bara att tacka för att det finns personer som t ex Anders Jallai som vill och vågar nysta i skiten som ingen egentligen köper. Avslutar med ytterligare några ord från författaren själv:
“Jag vill till sist påpeka att min bok bygger på en tes som jag arbetat fram och jag understryker än en gång att allting i boken inte är sant, men jag tror att det kalla kriget kom till Sverige på allvar den tjugoåttonde februari 1986.”