Svinkallt och inneväder.
Ett tillstånd som präglat helgens timmar. Under söndagens tidiga eftermiddag ingavs dock visst hopp. Det där blåa som finns bakom molnen visade sig och jag såg chansen till en uppfriskande promenad. Sagt och gjort, dojor på ut. Ganska skönt till en början faktiskt. Styrde kosan mot mina barndomsmarker på Rud.
Gick förbi det där trädet där jag en gång landade efter en luftfärd från min moped. Det var – med lite mera info och logiska förklaringar – där starten på fot, knä och ryggproblem startade. Men det tar vi en annan gång.
Väl på toppen av Rud svängde jag av och tänkte ta en sväng genom vår vackra kyrkogård. Kände för att säga hej till brorsan.
Ett hej med ljud som alltid. Vet att det inte spelar roll, men det är som det är med det där. Sorg är en grej och att gå vidare är en grej. Ibland är de svåra nötter att knäcka.
Men när jag är där så vill jag alltid prata. Tänker gör man så mycket i alla fall. Och det är ju där nästa grej kommer in. Jag tror inte på liv efter döden, vilket innebär att jag pratar för mig själv. Men det blir också då minnena kommer fram, och det är väl de jag pratar med antar jag. Lämnar brorsan och får då känslan att det är han som jävlas med mig.
Är helt övertygad om att så inte är fallet, men det blir hur som helst både lättare och roligare på det sättet.
Det börjar att hagla. Hagla så in i hela Håverud. Det är då jag kommer på mig att gå och småle för mig själv. Det är då jag känner känslan av att det är han som “prankar” mig. Inga regnkläder utan bara en munkis som för varje hagel som studsar vidare blir tyngre och tyngre.
– Här har du, tjockis!
Kan i minnet se honom skratta och själv sitta där och tycka att mitt meteorologiska nederlag är hur roligt som helst.
Kärlek brorsan. Alltid.
Låter honom hållas och vandrar vidare genom den vackra parken. För det är vad det är, mer än en kyrkogård – en fin park.
Läser på de gamla stenarna från den tiden då yrket alltid ristades in. Funderar över vilka liv de levt och hur deras Karlstad såg ut.
Väl ute på den södra sidan parken så tilltar haglet. Blir blötare och blötare och kläderna blir tyngre för varje steg jag tar. Tar till slut skydd några minuter i E18-viadukten som skiljer Rud fån Norrstrand. Förstår väl på något sätt att det inte kommer att ge sig på ett tag så jag väljer att knata vidare. Knallar förbi vid änden på Ulvsbygatan och vänster mot Svinbäcksberget. Detta berg som en gång hyste civilförsvaret och som än idag hålls stängt. Ruskigt sugen på att få gå in och kolla där. Får för tillfället nöja mig med att åter ta skydd för de vita kulorna – den här gången vid ett schakt som en gång troligen var en ingång till nyss nämnda anläggning.
Imponeras av vädrets vidrighet och ser till slut att det lättar och jag fortsätter. Knatar på ner till älvkanten vid Sjöstad där Lars i shoppen har samma idéer för sig som jag själv. Vi beundrar helvetet och ser också att det är mer på ingång så vi tar farväl. Här vänder jag näsan hemåt och kommer precis hem innan nästa laddning lossas från de arga molnen.
Hade även min lilla Canonkompis med mig så det blev även några bilder på vägen.
Ny vecka – nya utmaningar. Ta hand om er där ute!
