En annorlunda Valborgsmässoafton.
Men vad är inte annorlunda i den tid vi just nu befinner oss i. Ingen sedvanlig brasa utanför Stocken på Stockfallet, men den konceptenliga väderleken med tillhörande kyla infann sig dock, högst oönskad. Men då värmde spelet på planen desto mer!
Eller, ja…det kanske det inte gjorde. Men det värmde att se en hoper gubbar från området göra upp i en old school landhockeymatch. Svarta laget mot det vita laget ställde upp och det var en skön blandning av både kroppar, skills och utstyrsel. Vita laget, anfört av planens stora kung Niklas Fogström, tog ledningen med både 1-0 och 2-0 innan svart hittade rätt. Väl inne i sitt nyfunna flow så kvitterade och vände svart till ledning, en ledning som dock blev kortvarig. Vitt kunde gå till pausvila med ledning 4-3 och fram till vilan hade också vitt varit det något mer strukturerade av de båda lagen.
Andra halvlek blev ett ställningskrig och matchen fick till sist avgöras i en nervpirrande sudden death. Publiken runt planen höll andan av spänning. Skulle svarta laget kunna använda sin gubbgrinighet till sin fördel, eller skulle det bli deras fall? Svaret kom några minuter in i förlängningen där Jimmy Askstrand, fostrad på Rud, blev den som satte bollen i nät och fixade segern till det vita laget. Ett vilt jubel utbröt och man distansdansade i ring, allt enligt riktlinjerna från Folkhälsomyndigheten.
– Klart att en Rudare ska avgöra det här, sade segerskytt Askstrand till ingens förvåning.
Målet blev dock omdiskuterat. Superstjärnan Niklas Fogström “råkade” trampa på en försvarade klubba vilket gav Askstrand fritt fram för sitt skott. Svarta laget var inte helt nöjda med domslutet.
– Helt horribelt att en så viktig match ska få avgöras på det sättet, sade svarta lagets Peter Jansson-Ling och fortsatte:
– Vi försöker bygga vårt lag på hemvävda talanger och harmoni. Du ser ju själv vad vita laget plockat in. Finns liksom inga skrupler någonstans när det kommer till att vinna, sade Ling med adress till vita lagets Jörgen Hassel.
Hassel själv tog det med ro.
– Det handlar om att vinna. Så enkelt är det, sade Hassel som själv bar en symbol som andas allt annat än segrar – en Hammarbytröja.
På den efterföljande banketten fortsatte surret om målet och lagkänsla.
– Vi får väl se vad vi hittar på till nästa år. Hassel och gänget har ju liksom kastat tärningen nu och det verkar vara fritt fram att plocka in folk från varsomhelst. Det blir svårt att sova framöver. Det här var tungt, avslutar Jansson-Ling.
Som betraktare så kan jag ju ändå bara älska företeelsen. Ett gäng gubbar som aldrig slutar leka och som för en timme kastade sig tillbaka 30 år i tiden. Måtte man aldrig bli för gammal för det!
