Vad gör man när man är osams med sig själv?
Där munnen säger en sak som låter fullständigt vettig, men där övriga kroppen totalt ignorerar logiken som sägs.
Det är då det kör ihop sig lite.
En gång för längesen fick jag träffa den berömda “väggen”. En obehaglig upplevelse som oturligt nog verkar ha lämnat sina ärr. För trots att jag lever ett underbart liv med fantastiska människor omkring mig, ett jobb där jag trivs väldigt bra och…ja, det är liksom bra överlag.
Men inom kroppens gränser ligger det en massa skumt och bubblar. Det är inga nyheter för mig, men likväl kommer det stunder då “kriget” mellan munnens logik och kroppens blåljuspersonal blir svårhanterat. Där är jag nu.
Var och varför startar det då?
Ja, den frågan har jag ställt mig så många gånger och jag har aldrig fått ett enda bra svar. Men om jag försöker förklara lite kanske jag till och med fattar själv.
Fakta: Det är vår, jag är en allergiker som också lider av astma.
Utfall: Det är lite tungandat i stunder (se ovan).
Konsekvens: Det är här det “roliga” börjar… Vi vet alla vad som lurar runt hörnet i dessa dagar. Tänker såklart på viruset från Kina. Det där skrämmer mig, då jag med mina konstaterade fakta inte skulle må speciellt bra (antar jag) om man skulle dra på sig den där skiten. Jag må vara en stor och till synes trygg gubbe, men inne i den där kroppen finns det så mycket annat bôs som sätter skräck i systemet. Så när det är lite tungandat (som årstiden ofta bjuder) så är det fullständig utryckning. Då blir det inte lättare att dra de där härliga djupa andetagen utan då blir det korta drag och det börjar påverka resten av kroppens alla delar. Många av symptomen har jag ju såklart läst passar bra in på det där viruset.
Men såhär är det nästan varje år, och med tanke på att jag distanserat mig från det mesta och jobbar hemifrån så borde jag liksom inte ha belönats med Covid-19. De gånger jag umgås med folk gör jag det under sådana former att det finns en distans mellan oss. Jag tycker att jag har gjort det mesta rätt enligt alla sortens uppmaningar och har förmodligen heller inget virus. Men den logiken skiter mitt eget system i. Istället går det på i ullstrumporna och utlöser det som kallas panikattacker. Med åren blir man ganska bra på att häva dessa utan kemisk hjälp. Dock är det ju en kamp fram till att det lägger sig.
Varför “grinar du” ut i din text…kanske någon med all rätt undrar.
Ja, som jag skrivit tidigare så är bokstäverna en bra kanal för mig att få “pysa” ut lite. Samtidigt så kanske någon i liknande situation läser och får en inspiration, eller bara en sån där “jaha ja, det finns fler som jag”-känsla. Kan jag stötta en enda så är det ju bra nog, tänker jag.
Många kan säkert tycka att “sånt där håller man för sig själv”. Det är helt okej att tycka så, men för mig funkar det inte riktigt. Skriver ändå raderna för mig själv först och främst, men eftersom de hamnar här så kan ju den som vill också ta del av det.
Man är fri att göra och tycka som man vill helt enkelt.
Vad gör man då för att komma ur det här stadiet?
Ja, för egen del så fick jag under dagen några timmar på sjön med en kompis. Vi fick också stanna till hos en annan kompis för en god kopp kaffe. Där och då kände jag noll och ingenting av mina “besvär”. Att vara i skogen, eller i något vattennära landskap är också något som brukar funka bra. Så det gäller att hitta de där platserna i både sinnet och geografin som ger en kraft och energi att bekämpa vad man nu må gå och bära på.
Det är jobbigt att gå omkring och vara orolig för en massa saker. Hade så gärna önskat att jag hade haft en förmåga att koppla bort en massa saker som många andra kan. Jag avundas er, och tänker att någon gång framöver så ska jag åter titta in i er värld och trivas med allt. Livet jag har sätter inga krokben för mig, utan det är det är den här märkliga lasten jag tydligen går och bär på som gör det. Vad den består av vet jag inte, men den är helt klart aningen besvärlig ibland.
Med det sagt så vill jag önska er alla som har orkat läsa ända hit en fortsatt fin helg.
Jag ska göra allt jag kan för att också ha det!
Skickar med några bilder från några fina timmar på Vänern.
