Jag hade varit där tidigare.
Under sommaren 1986 åkte jag och farsan båt från Göteborg till London och stannade några dagar. Rean där var ju intresset för Arsenal cementerat, och trots att det inte var någon match så gjorde vi en sväng till världens vackraste arena. Arsenal Stadium som det står på den magnifika läktaren East Stand. Där finns The Marble Hall med bysten av Herbert Chapman och hela stället andas historia. Det var en stor dag för en då 16-årig Eriksson.
Lite skillnad då ändå…för även om det inte var säsong så målades och fejades det på olika ställen på arenan. Det var bara att knalla in och ta sig en titt. Inte så noga med säkerheten på den tiden. Men å andra sidan var det ju mindre osäkerhet också.
Men jag kommer aldrig att glömma känslan av att för första gången beträda denna för mig klassiska mark. Att för första gången trampa omkring på Blackstock Road, Plimsoll Road, Gillespie Road, Highbury Hill och Avenell Road och de andra gatorna omkring Higbhbury – The Home of Football. När den pampiga fasaden för första gången når ögat i verkligheten bakom de klassiska radhusen som ligger intill. Glömmer det aldrig.
Två år senare fick jag se min första match på plats. Coventry hemma i september 1988. En säsong som senare skulle krönas med den magiska kvällen på Anfield. Om detta visste man inte ett dugg om då när man satt långt upp på East Lower – där man fick gissa var höjdbollen skulle landa, eftersom den försvann ur sikte då East Upper liksom hängde i vägen. Men det brydde man sig föga om då.
Michael Thomas dundrade in ett långskott i krysset och Tony Adams satte tvåan med en patenterad panna. Magi rakt igenom.
Som tur är så har man samlat lite genom åren, så de där målen finns på en gammal VHS i min hylla här hemma. Tänkte att jag kunde bjuda er på det här minnet…nu när det är soptomt på övrig sport i detta helvetesvirusets framfart.
Må väl och ta hand om er!