041121 Arsenal Sweden i London (från det gamla arkivet)
En resa som varit efterlängtad.
Dels semestersynpunkt, men också för att få komma till London igen. Och att stanna i tio hela dagar. Allt detta möjligt då vi, jag och Jocke Lander, kunde sova hos min gode vän James och hans hustru Laura.
För att göra det hela lite enklare att återge så tar vi det i dagboksform.
Fredag 12/11
Klev upp “gristidigt” för att åka tåget med Linda upp till Stockholm. På så sätt skulle vi ju få se varandra ett litet tag till innan det bar av till London. Resan började vid 5-draget då vi lämnade Björnvägen. Väl uppe i Stockholm så hade Linda ett sk dagrum på ett hotel nära centralen. Där blev det ytterligare ett par timmars sömn. Sedan var det dags för frun att börja jobba igen så vi tog farväl efter en lunch.
Mötte upp Jocke som kommit in från vidderna. Vi gick och köpte Travelcard för sju dagar. Skönt att ha det klart innan vi kom dit, tyckte vi. Efter ett par vändor på stan så tog vi oss till Farsta för att hämta upp Jockes grejer.
Vi roddade även fram en biljett till Spurs borta, som skulle spelas dagen efter.
Regnet öste ner och tidsbrist, kombinerat med latmask, gjorde att vi tog en taxi till centralen där flygbussen skulle ta oss till Västerås flygplats.
Väl inne på flygbussen började det. Trånga säten och mycket folk. Tur bara att resan bara tog en timme. Bredvid oss i bussen satt en riktig mes iklädd en irländsk fyllehatt. Han hade kommit av en östersjökryssare och skulle hem till Västerås. Medan vi sitter där och ler åt denne supertönt så får jag nog av trånga säten och flyttar mig till ett säte bredvid. Uhhh va gött med space för knäna! Den mössprydde mesens kommentar när vi kom fram till Västerås flygplats sade allt om hur stor koll killen hade på saker och ting.
– Varför stannar vi här? Jag ska ju in till stan jag. Är inte det här bussen till Västerås?
Jo, lille vän, men hade du läst på bussen så hade du inte missat att det stod FLYGBUSSARNA klart och tydligt. Resten av hans öde är okänt. Skulle inte förvåna mig om han står där och funderar fortfarande.
Incheckning går bra ända tills Jocke får syn på några ur resesällskapet.
-Nej fan också, Talibaner! utbrister han.
En familj vars ansikten är täckta sätter skräcken i Lander.
– Det här ser inte bra ut. Jag gillar INTE det här, säger han.
Jag försöker lugna och säga att terrorister knappast är intresserade av att smälla ett plan från Västerås.
– Det är inte att ge sig fan på, menar Lander. Vi kommer i alla fall på planet och sätter oss bredvid en kille som ska hälsa på sin tjej som bor i London. Framför oss sitter en tjej och håller sig för munnen. Fy fan för att vara så flygrädd, tänkte jag. Vi har ju inte lyft ännu. Men det visar sig att hon drabbats av akut magsjuka och sitter mest så där för att hon mår illa.
Väl uppe i luften börjar det att skaka något fruktansvärt. Jag är inte flygrädd, men jag gillar det heller inte något vidare. Vi bjuds på en berg- och dalbana de första tjugo minuterna av vår resa och det är inte roligt. Inte ens talibanerna ser nöjda ut, vilket jag även påpekar på den terrorskraje Lander. Efter detta Lisebergsbesök stabiliserar sig kärran och vi kommer ned på Stansted efter en sedvanligt hoppig Ryan Airlandning.
Tåg in till “E Liverpool E Street E Station” som den förmodade spanske importen meddelar i högtalarna. Sent är det. Strax efter halv ett på natten. Tunnelbanan är inte ett alternativ så det får bli taxi till Galveston Road, East Putney. Där får vi, efter många om och men, upp James ur sängen så att vi kan komma in. Han hade varit på puben. Man somnade gott, ända till Lander kommer inrusande och frågar om jag har sett hans mobil. Det hade han i ivern lagt kvar på tåget så nu var han utan. Bra start…
Lördag 13/11
James hade lyckats att fixa en biljett till matchen Tottenham-Arsenal. Kruxet var ju att vi var två som behövde. Men några telefonsamtal senare så hade vi gjort upp med en kille att möta oss utanför Seven Sisters tunnelbanestation. Vi mötte killen och pröjsade £175 för biljetten.
Vandringen upp till avskummens hemmaplan är lång och tråkig. Det här är mitt första bortaderby. Jag har åkt den här vägen hundratals gånger med bil och vet att det är långt kvar. Matchen har avspark klockan tolv, så några pints var det inte tal om före matchen.
Väl där och inne så börjar matchen trevande. Tottenham tog ledningen till den avskyvärda hemmapublikens stora nöje. Vi behöver en kvittering innan halvtid, tänkte jag. Den kom. Vi klev ner i paus och vi var alla överens om att det var ett viktigt mål då Tottenham sett farligare ut under den första halvtimmen. Sedan är det bara rock’n roll för resten av matchen. Efter att vi gått upp till 3-1 så tänkte nog de flesta att det skulle vara i hamn. Men Spurs hängde sig kvar och reducerade – hela tiden! När matchen så är slut står vi som segrare med 5-4!
De flesta sk experter i tv och tidningar dömde ut matchen för att det var katastrofalt försvarsspel. Kanske i något sant, men de flesta av de nio målen var faktiskt jävligt snygga. Snyggast av alla var nog faktiskt Defoes skott i krysset. Men vad hjälpte det de sorgliga stackarna!? Inte ett dugg!
När man sedan skulle lämna arenan så står det uppskattningsvis 200 hemmasupportrar och väntar på alla oss vinnare nere på gatan. Jag måste säga att det var en ganska så makaber upplevelse. Det formligen lös hat i ögonen på yidsen. Men det är klart, har man inte vunnit ligan sedan 1961, samtidigt som vi vann ligan på SHL förra året så kan man ha en viss förståelse för den enorma frustration som gror i dessa idioter. Det går inte att beskriva stämningen som rådde efter matchen. Den måste upplevas. Väl nere på Seven Sisters Station börjar det lugna ner sig, och när vi sedan kliver upp vid Finsbury Park så är friden tillbaka.
– It’s good to be back home, säger vi i kör.
Jag äter en kycklingburgare innan vi beger oss ner till “våra trakter”, dvs pubarna runt Highbury.
Vi hamnar till slut på The Auld Triangle där vi tillbringar resten av kvällen med diverse sånger och drycker i glada vänners lag. Vi gör upp med “Old Street” att komma och hälsa på honom på tisdag. Han har en skivaffär på Whitechurch Street och vi bestämmer att vi ska skriva om killen. Han har nämligen inte missat mer än två Arsenalmatcher på tio år! Detta inkluderat träningsmatcher. Det blir taxi hem och ett stopp på en McDonalds drive-thru. Allt till Landers stora glädje.
SÖNDAG 14/11
Efter gårdagen är vi alla lite slitna. Vädret är dock kanon så jag och Jocke tar på oss och går ut. Vi blir upplysta om att värdparet ämnar bjuda på Sunday lunch senare så vi skulle inte bli borta så länge. Men det blev en stund ändå.
Vi tog tuben till Putney Bridge och gick en promenad längs Themsen. En mindre regatta utspelar sig på det bruna vattnet och vi stannar upp och hänger lite på räcket och spanar.
Promenaden tar oss via en kyrkogård vidare upp mot Fulhams hemmaarena, Craven Cottage.
Det här måste vara en av de mysigaste lägena på en fotbollsarena av hygglig storlek. Ena långsidan står i det närmaste pålat i strandkanten och man kan stå där, spejandes ut över Themsen, och ta en pint i halvtid.
Det piper till i telefonen. “BUY SOME RED LEICESTER CHEESE” står det. Ok, jaha…
Tiden börjar att dra iväg så vi pallrar oss upp till Hammersmith Brodway och handlar ostbiten. Vi får ta District Line till “Earlen” (Earls Court) för byte till tåg mot Wimbledon.
Vi kommer precis till dukat bort. Helstekt skinka med rostad potatis och grönsaker. Mumma!
Lander struntar i det gröna. Ligger inte för honom, säger han.
Efter maten blir vi alla en aning dästa så vi slår oss ner i soffan och kollar på tv resten av kvällen.
MÅNDAG 15/11
En fullspäckad dag som börjar katastrofalt för mig. Ont i halsen och småfrusen. Nej, inte redan, tänkte jag. Har de senaste gångerna haft ett sådan oflyt att bli sjuk så fort jag varit ledig en längre tid. Detta skulle dock inte stoppa oss i våra planer.
Tunnelbana till London Bridge för vidare transport med tåg till Woolwich Arsenal. Vår kära klubbs historiska rötter.
Vi kliver av och ser direkt kopplingen i ett väggornament med kanoner. Arsenal bildades ju av arbetare på vapenfabriken Royal Arsenal i Woolwich året 1886. Det är den vi ska finna nu.
Det går lätt. Det gamla fabriksområdet är i full färd med att göras om till bostäder och businesslokaler. Vi kommer till “torget” i Woolwich och får där syn på den gamla huvudentrén till vapenfabriken. Det börjar faktiskt att pirra en aning när man tänker på att man trampar, för en själv åtminstone, klassisk mark.
Vi ser Dial Square, med tillhörande solur. Det var just Dial Square man kallade laget när man 1886 bildade det. Vi knallar runt på området och tar kort på skyltar och kanoner.
Med kartboken i högsta hugg lotsar jag oss sedan till den plats där man spelade de flesta av matcherna innan flytten till Highbury 1913. Av den gamla Manor Ground återstår just ingenting. Vi står på en bro och ser en industritomt med all sköns bråte liggande. Enligt den gamla kartbilden så ska det ha legat just där på tomten. Inget att se, men ändå…
Tåg tillbaka till London Bridge och tunnelbana till Old Street. Jag kommer på att vi måste köpa en adapter till kameraladdaren. Vi kommer överens om att kolla med Old Street först. Han kanske har något liggande.
Vi kliver in i affären Golden Grooves. Det är här som High Fidelity SKULLE ha spelats in. Det här ÄR High Fidelity. Lokalen är fuktig och hyllorna bågnar under de c:a 250 000 LP-skivor som Old Street och han kumpan inhyser i lokalen.
Han råder mig att gå till Argos och köpa en adapter. Sagt och gjort.
Vi står och snackar strunt i ett par timmar innan vi sedan ställer kosan mot ändstationen på Northern Line, High Barnet. Vi ska se på b-lags match.
Arsenals reserver spelar sina hemmamatcher på Underhill i Barnet. Det unika med denna lilla arena är att den lutar något så fruktansvärt. Minns en gång på Tipsextra då de pratade om detta inför en FA-cup match. Men nu fick jag se det i verkligheten. Det måste vara minst en meters höjdskillnad från det ena målet till det andra. Helt jättekonstigt.
Kvällens match är mot Leicester. Arsenals kids ställs mot sådana garvade lirare som Dion Dublin, Trevor Benjamin och Scott Gemill. Ett tusental sitte och kollar på matchen. Bland publiken ser vi bland andra Arsene Wenger, David Dein, Steve Bould, Joe Kinnear med flera. Arsenals chefscout Steve Rowlands finns också på plats. De, likt oss andra, får se en riktig skitmatch som till slut blir 1-1.
Efter matchen får Jocke och jag en pratstund med två av de mera lovande kidsen. Det är italienaren Arturo Lupoli och holländaren Quincy, vars efternamn är alldeles för krångligt att både säga och skriva. Det är trevliga gossar och vi får oss ett knäck till Kanonmagasinet.
När vi kommer hem sent på kvällen så räknar vi ut att vi passerat 76 stationer under dagens resa.
TISDAG 16/11
Dagen då vi skulle ha fått träffa Tony Adams.
Allt var klappat och klart med intervjun. Vi skulle ta oss till High Wycombe och The Causeway Stadium för att träffa Wycombe Wanderers manager, tillika Arsenallegenden Adams.
Vad händer? Jo, karln säger upp sig precis lagom till att vi ska åka till London! Intevjun blir inte av och lämnar ett stort hål i vår dagsplanering. Vi drar in till “stan” och knallar runt lite. Jag köper en helt vanlig halsduk (trodde jag) på turistkedjan Tie Rack. När Jocke får se mig så utbrister han:
– Va fan, nu ser du ut som om du skulle vara med i Millwallfirman!
– Lägg ner, säger jag.
Själv är jag inte fullt så imponerad av den där subkulturen med snyggklädda huliganer som Lander och andra är. Det hjälper föga.
– Millwallhalsduk, säger Lander och flinar.
Det börjar att mörkna och vi lämnar den dekorerade Piccadilly Cicus och tar oss till Putney Bridge där vi ska möta James och Laura för en pint. Vi har lovat att bjuda ut herrskapet på restaurang som lite tack så mycket för övernattingsställe.
Puben är en O’Neills. Den är belägen på Fulham Palace Road och är en av de närmaste pubarna till Craven Cottage där det spelas landskamp ikväll mellan Australien och Norge.
Det bor enormt med aussies i London, men det är inte de som hörs och syns mest. Ja, ni har gissat rätt. Norrmän! Viftandes med sina flaggor kommer en grupp på tre-fyra stycken i på den stora puben. De ställer sig i mitten och börjar tuta i en jävla trumpet!? Han spelade inte så länge då det var fler som inte gillade hans läte.
Efter puben blev det en Tapasrestaurang. Mycket gott. Och starkt.
Det blir sängen efter maten.
ONSDAG 17/11
Laura skjustade oss till Hertz på Fulham Palace Road. Vår hyrbil stod klar. En Ford Mondeo med manuell växellåda.
– Vet du var vi ska nu då? undrade Lander som hade informerats om att jag inte hade någon kartbok med mig.
– Highbury, svarade jag självsäkert.
– Ja det vet jag väl men hittar du?
– Det är lugnt, sade jag och ställde nosen norrut.
Men London är inte alltid så lätt om man inte har all förhandsinformation. Vi lyckades trassla oss in i ett vägarbete i närheten av Earls Court och vi blev en aning sinkade.
– Vi kommer aldrig att hinna till 11.00, oroade sig den gamle filipstasser’n.
– Jodå, det är lugnt, svarade jag.
– Men vi åker ju för fan 100 meter på fem minuter, menade Lander så riktigt.
Vi hann. Med marginal ska sägas.
Väl uppe på Avenell Road så fanns det givetvis ingen parkering.
– Vänta lite, jag ringer till Jill, sade jag.
Jill Smith är supporterklubbarnas länk i Arsenal och hon hade hjälpt oss att rodda fram en intervju med en gammal legend, Charlie George.
Vi fick tag i Jill och hon fixade så att vi kunde parkera på personalparkeringen under Clock End.
– Fy fan va mäktigt. Måste ringa Masse, skrek Lander.
Mats Willner, vår klubbs ordförande, blir i det närmaste bedrövad av avund när Jocke meddelar vad vi håller på med.
Parkerade och klara klev vi in i shoppen. Vi var ju tvugna att ha något för Charlie att signera.
Väl inne i The Marble Halls of Highbury kom Jill och Charlie och mötte oss. Det bar av upp i pressrummet där vi fick en halvtimme med Charlie. Killen är verkligen Arsenal. Han är född bara ett par kvarter från Highbury och bor idag inte mer än fem minuter bort.
Vi tackar för oss och sätter oss åter igen i bilden och lämnar Clock End.
– Stanna bilen. Jag måste bara få prova att köra på fel sida, säger Lander.
Det ska erkännas att det var lite smånervigt att sitta berdvid när han körde oss runt hörnet vid North Bank bort mot Drayton Park där han parkerade. Där, alldeles runt kröken från Arsenal Station tornar den upp sig. Den nya arenan, Ashburton Grove. Den ska vara klar 2006 men tydligen ligger de en tre-fyra månader före. Det ser mäktigt ut. De stora betongkropparna är på plats och man ser även en del av läktarsektionerna.
Nästa destination i bilen var IKEA. Nej, vi skulle inte handla möbler. Däremot kokt potatis, köttbullar och brunsås! Det hände att jag for ut till IKEA och åt just denna svenska maträtt när jag bodde i London.
Det värsta helgerånet är ju alla dessa dumma engelsmän som äter pommes frites till köttbullarna och såsen. Idioter! Roligt också när Lander bytte kö och råkade kanske tränga sig före varpå kvinnan frågar;
– Where do you come from?
– Sweden, svarade Lander och dödade konversationen.
Från parkeringstaket var utsikten rätt så mäktig. Där tornade det nya Wembley Stadium upp sig på berget. Även det en mäktig syn. Förr hade Wembley de två tornen, som nu är ett minne blott. Det nya är en båge som spänner sig över hela arenan. En båge som vi faktiskt såg redan på vår söndagspromenad vid Themsen. Och det är inte direkt nära Wembley.
Mätta och belåtna så var det dags för dagens slutmål. Division 9 fotboll i Buckingham.
Varför i hela fridens namn då, kanske ni undrar.
Jo, det visade sig att en gammal Arsenalspelare lirar i Buckingham Town FC. 1998 sköt Chris Wreh Arsenal till FA-cupfinal med matchens enda mål mot Wolves. Nu spelar han i nian.
För att göra en lång historia ganska kort så är hans kompis tränare i BTFC och Wreh själv har varit skadad så han är där och tränar, kan man säga.
TORSDAG 18/11
Tog mig iväg och lämnade tillbaka bilen. Regnet stod som spön i backen så jag tog en buss tillbaka till Putney Bridge där jag klev av. Klev in på HMV och såg en sak jag bestämde mig för att köpa till Linda. Friends – The Complete DVD-box. 10 år samlade i en box. Den finns inte att köpa i Sverige ännu eftersom de inte kört färdigt serien. En perfekt present till en perfekt fru, tänkte jag.
Vi tog en riktig latardag. Inte förrän klockan var två smet vi ut i ruskvädret.
Dessförinnan hade vi suttit i telefon mest hela morgonen och försökt hjälpa strandsatta Arsenal-resenärer som fastnat i snön i Sverige.
Vi kom till slut på att lämna över problemet till Willner som fortfarande var kvar i Sverige. Vi kunde ju liksom inte göra något från Putney.
Vi drog till stan och mötte upp bla Peter Sundlöv på Old Bank of England. Han satt där i en ACDC-tröja bland alla slipsnissar i City. Sköning! Därefter bar det av till Sundlövs favorit, Ye Old Cheshire Cheese innan vi tog oss mot London Bridge för att möta upp resten av gänget från Sverige.
FREDAG 19/11
Medlemsdag på Highbury.
Vi tog en taxi från Putney till Arsenal då vi hade c:a 30 kg t-shirts att kånka med. Något försenade anlände vi till Highbury och vi lastade in lådan i The Marble Halls.
En halva av de hundra resenärerna drog på rundtur, den andra på shopping i klubbshoppen.
Några av oss som gjort detta förut smög iväg till The Bank of Friendship på Blackstock Road där vi tog lite frukost. När vi sedan nåddes av nyheten att folk började komma tillbaka från diverse övningar drog vi oss de få yarden ner till The Gunners innan vi skulle till The Bond Holders restaurant inne i North Bank för lunch. Efter lunchen samlades de flesta av oss för lite samkväm på The Gunners. Det var i vanlig ordning frågesport och t-shirt utdelning. Masse höll ett tal och berättade hur fin den här skaran människor var – och är.
Sällskapet tunnades ut framåt kvällen och jag, Jeppe, Södertälje, Statoil, Ponka och Masse drog iväg till Soho och på Thairestaurant. Efter maten lämnade jag in och drog hem till Putney igen.
LÖRDAG 20/11
Vi träffades vid tolvtiden på en pub vid Holborn för ett styrelsemöte.
Därefter bar det iväg upp till Highbury för match mot West Bromwich Albion. Då min hals mådde allt annat än bra av all rök på The Gunners bestämde vi oss att strunta i trängseln. Jag hade ändå tänkt att gå in tidigt för att kunna ta lite bilder under uppvärmningen. Nu blev det inte riktigt så ändå.
Vi stod utanför och surrade och med en halvtimme kvar till avspark gick vi in. En varm choklad i halsen och så bar det iväg upp på läktaren. Vad händer då? Jo, då sitter det redan en på min stol. Med samma biljettnummer! Går till en steward och förklarar saken.
– Oh f**k, not again, utbrister mannen som tar mina biljetter och går iväg.
Det visar sig vara en dubbelbokning på min och Masses biljetter. Irländarna som hade samma nummer blev anvisade en annan plats och vi slog oss ned, till ännu en skitmatch.
Matchen slutade 1-1 efter en riktigt dålig insats av Arsenal. Roligast var nästan när Sundlöv hetsade publiken på East Stand – och fick svar!
Efter matchen snurrade vi mest runt utanför arenan och puben. Alldeles för trångt och rökigt för min krassliga kropp. Istället drog vi ned till stan för att försöka hitta en restaurang. Sent omsider, och många åsikter, så fann vi oss en italiensk restaurang i Covent Garden.
En jävla skitrestaurang visade det sig. Grinig personal som dessutom serverade fel mat fick inget gott betyg hos någon av oss. Trötta begav vi oss hem till Putney och hamnade snart i sängen.
SÖNDAG 21/11
Inte mycket mer att göra än att resa. Först var jag dock tvungen att gå ner till Putney High Street för att köpa tomma cd-skivor så att vi kunde bränna ned alla bilderna från resan. Minneskortet pallade inte så många som det blev.
Vi tackade för gästfriheten och tog oss mot Liverpool Street Station där vi mötte upp Walle och Willner. Det var slitna själar som fick stå till Stansted.
En chicken curry med ris blev den sista maträtten som slank ner i strupen medan vi var kvar på engelsk mark. Hann även med ytterligare en kopp varm choklad.
Väl på planet satt jag bredvid Walle och Lander. För att minimera tristessen drog vi igång en frågesport som till slut urartade i takt med bänkgrannarnas alkoholintag.
Själv hade jag inget som helst sug efter starkt utan längtade mest hem till fru och mage.
Väl nere i Västerås så hade min underbare far kört till Västerås för att hämta mig. För detta är jag så tacksam. Dessutom fanns ju kärleken med i bilen.
