Den svenska nationaldagen 2012 lider mot sitt slut. Ännu en 6:e juni har passerat mig utan att man egentligen brytt sig. Brytt mig så till vida att jag har låtit dagen passera utan att delta i något slags cermoniellt firande. Det är vid sådana här tillfällen många önskar att vi hade haft det som t ex Norge, USA med flera.
Jag håller inte med.
Att Norge firar ögonen ur sig kommer an på att de för inte så länge sedan bröt sig fria från ett danskt och svenskt styre. De firar att de antog en egen grundlag 1814, men levde under svensk union till 1905 då den upplöstes i Frimurarhuset vid Stora Torget i Karlstad. USA har hållit på sedan 4 juli 1776 och är också de är en på det hela taget färsk nation.
Vi firar den 6:e juni till minne av en liknande händelse, eller ett flertal liknande händelser om det ska vara helt sanningsenligt. Först och främst, Sveriges så kallade landsfader, Gustav Eriksson Vasa, krönes till Konung 1523 och samtidigt upplöstes Kalmarunionen och Sverige återtog sin position som självständig stat.
Efter det har Sverige mer eller mindre “ägt” stora delar av norra Europa vilket knappast gjort att vi sedan 1523 haft någon frigörelse att fira. Det svenska herraväldet avslutades i stort samtidigt som USA startade upp. Efter det har vi varit i mindre skärmytslingar med rtyssen och norrmännen. Sedan 1905 är dock allt som vi känner till det idag.
En annan liknande händelse (som USA och Norge) är den regeringsform som bildades den 6:e juni 1809, samt att regeringsfomren åter igen ändrade form den 6:e juni, den här gången 1973. Det är den samma som är gällande idag. Dagen kallades förr om åren för Svenska Flaggans dag, men sedan 2005 är det en offentlig högtid. Således är helgdagen en halvt pådyvlad högtid.
För egen del så känns då Midsommarafton som en sådan dag som kan jämnställas med våra grannars festdag. Vi paraderar inte i några tåg på gatorna, men vi firar alla den sommardagen. Den känns fortfarande genuin och äkta då vi allat som oftast styr upp någon form av gemensamhet med vänner eller familj.
Däremot så finns det en annan sida med 6:e juni som jag tycker är värd att tänka på. Det känns som att det snart är den enda dagen man kan sjunga nationalsången och vifta med den svenska fanan utan att bli kallad för något man absolut inte är. Att som den en gång respekterade journalisten Elisabeth Höglund i Aftonbladet, ondgöra sig över nationalsången och kräva att den byts ut är inget annat än ren och skär idioti.
Man kan inte tömma Sverige på allt det som många av oss fortfarande kallar för svenskt. Det Höglund gör är faktiskt inget annat än att lägga mer torrt virke på den anonyma högerglöd som växer sig starkare ju konstigare beslut våra folkvalda tar. När man inte kan ta historien för vad den är så blir det galet. Var i världen var läget humant (med dagens värderingar) för några hundra år sen? Knappast i Sverige, knappast någon annanstans. Att ändra en sång, vars text är skriven under de förutsättningar som rådde 1844, är bara plumpt.
Jag tycker det är lika viktigt att människor i Sverige som vill hylla sitt lands historia och tradition som det är att de som kommit hit från andra kulturer får hålla fast vid sina traditioner. Man ska även få fortsätta att göra det utan att för den skull behöva känna sig som rasist eller främlingsfientlig. En känsla man får i det resonemanget är att det blivit fult att älska sitt land. I alla andra länder ses det som något positivt att älska sitt land, men i mellanmjölkens land Sverige har man lyckats att få det till att det ses som främlingsfientligt att göra just det man t ex hyllar hos vår granne Norge.
Den svenska flaggan tillhör Sverige och de som känner sig som svenskar. Det finns skrifter som säger att flaggans färger har varit som de är sedan 1157 så den har ju varit med ett tag.
Ingen ska behöva känna det som ett hot eller en kränkning att se den svenska fanan. Oavsett var i världen man kommer. Den tiden när man med livsfruktan såg den svenska fanan tog slut för över 300 år sedan.
Önskar er alla ett gott liv. Låt sommaren bli en fin sådan och om en vecka drar EM igång.