”Vi går mot ljusare tider”.
Ett klassiskt uttryck så här när man bevisligen får nån timme extra med dagsljus varje vecka.
Men resten då? Hur blir det med ljuset där?
Tänker såklart på det förhatliga viruset som nu härjat i över ett år. Restriktionerna är många och det påverkar allt i vår vardag – och ännu mer det där vi vill göra när det inte är vardag.
Ska erkänna att sommaren 2020 flöt på bra. Tyckte inte det var några större problem att handskas med situationen då all verksamhet man har ändå i stort bedrivs utomhus. Visst, det blev inga resor som man kanske hade drömt om, ingen semester i klassiskt mått.
Tråkigt såklart, men sommaren minns jag i eftertanken inte som direkt problematisk. Snarare en sommar där man ”tvingades” se sig om efter alternativ.
För egen del blev det att se Värmland, med lite plusmeny.
Tror inte jag kommit ut på vägarna i den utsträckningen om inte det andra liksom var inställt. Så för det har jag ju situationen att tacka. Tycker även hösten var okej…ända till löven föll och mörkret gjorde sin entré. Läste någonstans att under sex veckor i november och december så bjöds Karlstad med omnejd på totalt 90 minuters solsken. Hur de lyckades mäta upp det övergår mitt förstånd, men så lär det ändå ha varit.
Det är också under den här perioden bränslet totalt tar slut. De här turerna i bil, upptäckandes landskapet i sällskap av kameran, har fram till då varit livsnerven – att ha något att se fram emot. När den togs ifrån mig blev det ett mentalt mörker. Inte nog med att det aldrig var ljust ute – det var det sällan inne heller.
Kan med lite distans nog säga att det varit den tuffaste hösten jag personligen kan minnas.
Att min arbetsplats också är påverkad av pandemin är ju inte heller det en okänd faktor. De som sköter om, och har det yttersta ansvaret för min arbetsplats gör så jäkla gott de kan efter de förutsättningar som ges. Jag fattar läget och har en självklar förståelse för läget, men det gör det ju inte mindre tråkigt. Så det är klart att hela situationen påverkar ens mående. Konstigt vore det ju annars.
Det är lätt att hamna i en hopplöshetstanke känner jag. När tar skiten slut? Hade ju varit lättare att haft ett datum att gå efter…typ ”17 juni tar det slut och vi kan så smått återgå”.
Det hade varit enklare att förlika sig med det och att härda ut. Förstår att en utfästelse av det där slaget aldrig kan komma att ges, vilket gör att åtminstone jag har svårt att hantera det. Lite som om man funderar på ”outer space”.
– Jo men det tar ju slut någonstans?
– Vad finns det bakom där i så fall?
– Hur menar du?
– Tar det slut finns det ju alltid något bakom.
– Va?
– Jo men kolla här. Jag går på den här vägen, den tar slut. Men det fortsätter ju ändå, kan vara med ett vattendrag eller en skog eller vad som helst. Det tar inte slut. Vägen tar slut, men ”det” tar inte slut. Fattar du?
– Ja, jo…kanske…
Lite så känner jag med situationen med viruset och det som det drar med sig, och det plågar mig. Visst, jag kan sitta hemma på kammaren och bara vara här, inte utsätta mig för risker, inte träffa folk osv. Men vad gör det med mig? Jag tror inte att det är hälsosamt på en endaste fläck. Tänk nu på, du som orkat ända hit, att jag inte är en vetenskapsman, jag har inga bevis och försöker inte sälja in en idé eller teori. Jag bara skriver rakt ur hjärtat.
Man kommer till många insikter känner jag. Insikter om sig själv som ibland kanske till och med gör en ledsen. Varför reagerar jag som jag gör på vissa saker? Är det här mitt riktiga jag, eller är det en frukt av ett år av rädsla? En rädsla för att få i sig ett virus som verkar kunna slå så himla olika på folk. En del fattar inte att de ens haft det, en del försvinner. Det är stora kontraster i allt det här, och med några egna medicinska ”issues” så är det klart att man är aningen mer försiktig än många andra…kanske.
Hur ska man ställa sig till allt? I jobbet är det mycket jobba hemifrån, men under vissa dagar en hel del på plats. En arbetsplats som sedan utbrottet i våras varit hyggligt förskonad från fall, men där enstaka insjuknat. Ingen verkar trots allt ha fått viruset i någon form av aktivitet kopplat till den fysiska arbetsplatsen. Sköter man sig är det en trygg plats att vara på.
Men resten? Barnen går i skolan och träffar i teorin hundratals människor. Visst, inte på samma gång, men i korridorer, matsal och alla andra utrymmen de delar med resten på sina skolor. Än så länge är det ingen här hemma som fått viruset och jag hoppas det fortsätter så, men hur försiktig man än är så finns det ju där och lurar som nån lömsk agent.
Så hur går man vidare? Ska jag gå och fortsatt vara rädd eller ska jag bara attackera och säga ”kom och plocka då” till den där skiten? Det vill jag ju såklart inte, men fan vet om alternativet gör mig så mycket lyckligare?
Det enda jag vet är att väldigt mycket är svart eller vitt just nu, och att det ibland infinner sig en stor känsla av ensamhet i all den här rädda känslan. Men bakom mörkret finns färgerna och ljuset, och vill man ta del av det så är det bara att fortsätta gå. Att fortsätta kämpa – i mitt fall med mig själv – och någonstans leta med lupp efter de sakerna som kan framkalla en positiv ryckning i mungipan.
Som för att ta ett färskt exempel…så skulle man kunna säga att Färjestad förlorade en poäng igår. Man kan också säga att Färjestad vann två poäng.
För att jag själv inte ska tappa konceptet helt så är det “två poäng” som gäller – i alla lägen och varianter.
– Jävlar så han grinar ur sig. Varför lägger han ut den här skiten för, kanske någon med rätta kan tänka vid det här laget.
Som vanligt faktiskt. Mest för mig själv, som en dagboksanteckning. Har skrivit texter av det här slaget förut och går ibland tillbaka och läser dem. Bra påminnelse tänker jag. Men ibland får jag också mail och andra meddelande om att ”så känner/tänker jag också”. Kan jag hjälpa en enda människa att kanske hitta en ”själsfrände” i sina funderingar så har jag ju vunnit på något sätt.
Så vi går mot ljuset – för någonstans tar ju skiten slut…eller?