I höstas var jag och Charlie i London med fotboll i fokus. Den här gången var det ingen boll inblandad, men likaväl några fantastiska dagar med Molly i städernas stad!
Att få spendera lite ”egentid” med barnen på tu man hand. När det också finns möjlighet att göra det i en stad vi alla gillar så blir det ju lite extra såklart. Om höstens trip med sonen hade fotboll i fokus så var den här trippen lite annorlunda. Istället för match blev det en konsert, ett besök på museum och en hel del strosande med diverse pubstopp.
Vi reste ut från Gardermoen på en fredag. Visst, det är en extremt smidig flygplats, men dagen blir ju likväl ganska så lång. Men fram kom vi, och när vi fått våra väskor så bar det av ner på perrongen för vidare färd med tåg in till London Bridge. Vi kände oss lite slitna där och då, så det vinkades in en taxi som fick ta oss till hotellet vid Southwark. Och tur var väl det eftersom vår station var avstängd över helgen. En fish and chips med tillhörande Guinness på en lokal pub fick avsluta dagen.
Lördag, och den ”stora dagen” för Molly. Hon skulle äntligen få se sin favoritartist – Rex Orange County, live på scenen på London Palladium på Argyll Street. Det var dessutom turnéavslutning vilket brukar kunna ge lite extra krydda åt showen. Men för det var det stros ”på stan” som gällde. Ett besök på Laird Hatters och en ”gubbkeps” rikare, vilket såklart var tvungen att firas på en pub med svalkande dryck. För svalkande var precis vad man ville ha. Vårtemperaturer och sol i ögonen, ingen vi var bortskämda med hemifrån. Det blev lite mer promenad och allmänt stros, bl a med besök hos Tintin och lukterna på Lush, innan vi for tillbaka till Southwark för ett ombyte innan vi åkte tillbaka in till Palladium.
Vi var i god tid till spelningen. Rex är väl ingen artist som är direkt i mina spellistor, men om Charlie fick se Arsenal-Liverpool på Emirates så var nog det här i paritet för Molly. Och musik live är ju aldrig fel, oavsett vad man egentligen gillar.
London Palladium, en sån där klassisk teaterscen med balkonger och loger. Instruktionen innan spelaningen skulle starta var ”no jumping on the balcony”. Nänä, tänkte vi. Aaaaahaaaa….blev det senare när, ingen hoppade, men alla likväl gungade i takt. Det fick samma effekt och balkongen gungade verkligen. En bra spelning med ett jäkla ös och en extremt nöjd dotter.
Gjorde vad vi kunde för att få en träff med artisten själv i gränden på baksidan, men hans transport backade vant upp till dörren och han försvann in i det väntande fordonet. Efter det var vi slitna och tog oss tillbaka till basen söder om floden.
En aningen slöare söndag tog vid.
Vi promenerade över Themsen från hotellet i Southwark till Blackfriars på andra sidan, för att där ta oss vidare mot Liverpool Street och Spitalfield Market. Mycket att se på, många matställen där suget var stort på ett flertal av dem. Ett gemensamt beslut togs dock att köra på en Sunday Roast. Man är ju ändå i England och det var ju faktiskt söndag så varför inte.
Med mat i magen och en Guinness till det knallade vi vidare in i The East End och Brick Lane.
Här har jag aldrig varit, så det var faktiskt riktigt trevligt. Hit ska jag åka igen. Många vintagebutiker, den ena större än den andra, och restauranger i massor – med inriktning från jordens alla hörn. Men det är ju det som alltid präglat den här delen av London. Älskar också att allt inte är helt renoverat, utan att man får en – i alla fall liten – känsla av The Kray Brothers tid i Gangland London. Fantasin flödade ju i alla fall!
Det blev inte så mycket mer för oss den här dagen. Vi till och med avslutade med medhavd påse till rummet som kvällsmat. Det i form av Pot-Noodles och lite tilltugg!
Måndag och planerat besök på The Design Museum och en Tim Burton-utställning.
Märklig man den där Burton. Molly har sedan länge gillat hans filmer och figurer så det var som att gå på en liten utbildning bland alla verk han skapat. Några känner man såklart till, men det mesta var för mig okänt sedan innan.
Även om man inte har så stor kunskap om Burton och hans ”gäng” så kan man helt klart uppskatta skapelserna för vad de är.
Efter turen där så knatade vi från High Street Kensington ”hem” till min gamla gata – Bolingbroke Road. Hon ville se var jag bott och så tog vi varvet som jag och Charlie gjorde i höstas – lunch på The Queens Head och ett stopp på gamla stamhaket The Richmond. Det blev även en sväng inom Westfield på Shepherds Bush innan vi tubade upp till Angel för ytterligare några numer traditionella besök.
I god tid, så vi satte oss på The York på Upper Street och tog en stilla drink i väntan på att tiden för vår bordsbokning på Mangia Bene skulle närma sig. Där och då kommer ett samtal hemofrån om att strömmen har gått i huset. Halvt jobbigt att inte kunna hjälpa till, men lite gemensam tankeverksamhet från mig, Molly, Anna i telefon och Charlie som var på plats så löste det sig. Stort tack också till grannen Peter som gick in och stöttade upp. Det känns så fint att ha fina människor som grannar!
Kvällen avslutades som en vistelse har brukat göra nu de senaste gångerna – en middag på italienaren Mangia Bene på Chapel Market. Sen var vi lika möra som köttet på tallriken så hemfärd var det enda som lockade. Det skulle ju trots allt resas hem dagen efter.
Tisdag och hemgång. det är vad det är och det blir vad det blir. Men att använda Gatwick som flygplats för besöken till London är så smidigt. Tågen från stan går med hög frekvens, väl på plattformen så är det en trappa up och där möts man av Norwegienas incheckningsmaskiner. Lapp till väskan och bakom ryggen en ”bag drop”. Från tåg till att säkerhetskontrollen var passerad så tog det mindre än 30 minuter. Riktigt smidigt allting!
Sen väntade en tur hem i mörkret, och klockan slog midnatt när vi återkom till Björnvägen. Lite fattigare, men rikare på upplevelser och att få hängt med Molly i några dagar. Just den biten är ju lite ”priceless” så att säga.
Så tack Molly för några fantastiska dagar tillsammans!
