LONDONRESA 2007
I brittisk media kallades matchen på förhand den hetaste matchen i världen den helgen. Arsenal – Manchester United på hemmaplan i London och jag satt på en av plåtarna. Resan tog sin början på torsdagen…
Efter att ha lämnat lilla tjejen på dagis och med en klump i halsen gått därifrån, med vetskap om att jag inte skulle få träffa denna underbara människa på flera dagar, så bar det av hem för att packa väskan. Då det inte rörde sig om mer än fyra nätter på bortaplan var inte nödvändigheten av en stor resväska så stor. Smidigt att bara ha handbagage då man spar lite tid vid in och ut på flyget.
Satte mig i bilen för vidare transport till Jocke Lander i Västerås. Med Stieg Larssons andra bok i cd’n gick resan fort. Lisbet Salander och Mikael Blomqvist höll mig sällskap i österled. Väl i Västerås lotsade Lander mig in i stan och upp på VLT’s redaktion. Vestmanlands Läns Tidning hade hugg på en riksnyhet och Lander var eld och lågor. Sören Cratz skulle dagen efter skriva på för IFK Norrköping. Således var även kamrat Willner i Norrköping involverad. Stort på de båda orterna, men kanske inte så jättehäftigt för en annan. Kul för Jocke då hans nyhet hamnade i riksmedia dagen efter.
Väl klar på tidningen bar det av hem till Landers mamma med familj. Där bjöds det på grönsakssoppa samt fläskpannkaka. En alldeles utsökt soppa för övrigt. Vi lämnade Lustigkulla för att ta oss hem till Landers lya på Åsgatan. Tog där plats i soffan och såg när FBK knep en poäng borta mot LHC. Lander lånade min bil och drog och spelade innebandy. Efter en dryg timme ringde han.
– Jag kan inte öppna dörren på bilen. Hur fan gör jag?
Med vetskap om att denna dörr kan kärva en aning så fick de komma och hämta mig. Tog nycklarna och vred upp låset hur smidigt som helst. Man har väl rätta knycken… Via en kebabsylta tog vi oss åter till Åsgatan där kvällen tog slut relativt snabbt – åtminstone för min egen del.
Fredag
Uppstigning tidigt och ut i bilen för färd mot Arlanda. Skönt att inte ha kört ända från Karlstad, för då hade dygnet blivit extremt jobbigt. Vi hann upp och parkera bilen lagom till en transferbuss tog oss till terminal 2. Snabb incheckning gjorde att vi till och med hann med en rutinmässig bira innan kärran från British Airways skulle lyfta. Ett riktigt bra flygväder var det och det var en ganska öppen scen när vi gled in över London. Vi hann med att se Emiraten innan vi gled västerut utmed Themsen. Innan landning hann vi även med att se rugbyns mekka, Twickenham Stadium, i västra London. En ruskigt mäktig arena med plats för närmare 90 000 åskådare. Strax efter det tog vi mark.
Eftersom vi skulle bo i Putney, hos polaren James, blev tuben vårt färdmedel en stund framöver. Vi klev av vid ”Örlen” (Earls Court) där vi skulle överlämna en biljett till en av medlemmarna som bor i London. En lunch som bestod i fish and chips samt en pint hann vi få i oss innan vi tubade vidare till Parsons Green där James hämtade oss.
Vi installerade oss i våra rum på 11 Galveston Road innan vi tog en promenad till en lokal pub för ett par pints och lite snack, innan James skulle bila ner till Bornemouth för en svensexa. Vi drog vidare in till ”stan” för en snabb tur på Oxford Street, innan vi tog en taxi till Harcourt Arms vid Edgware Road. Puben ägs av svenskar och finns att besöka på nätet för den som vill. Vi blev sittande där ett tag och när klockan för sista beställningen ringde kom den som något av en överraskning. Jaja, bara att pallra sig iväg för att få en matbit. En tapasrestaurang stod ivägen så det blev lite småplock innan det blev dags för hemfärd. Vid det laget hade tuben slutat gå så vi fick helt enkelt ta en taxi.
Lördag
Hyggligt tidig uppstigning då matchen började 12:45. Hann med en frukost av den engelska modellen innan tubeåkandet tog sin början igen. Vi bestämde oss för att gå en sväng till The Gunners – dels av gammal vana, men också för att säga hej till några gamla vänner. Stämningen var på topp och vädret var med oss.
Vandringen ned mot Emiraten är mäktig. Ett långt brett led av förväntansfulla och laddade supportrar. Väl runt arenan var det dags att klättra upp för trapporna och ta plats på första bänkrad på övre läktaren. Kanonplatser rakt ovanför slemmet från Manchester.
Det var en enormt drag på Emiraten denna dag. Jag trodde att vi skulle ha en bra chans att vinna matchen, trots deras överlägsna rutin. Sur-Alex stod i vanlig ordning och skrek och klagade allt vad han orkade. Att han stod nöjd med ledning inför tilläggstiden gjorde bara slutet så mycket härligare. Vi snodde segern för dom och ni kan tro att det var aningen skönt att kunna flina Stretfordfansen nedanför rakt i ansiktet efter slutsignalen.
Nöjda vandrade vi upp emot våra vanliga pubstopp men först efter att ha tagit en sväng förbi den klassiska bortapuben Drayton Park, bara för att se om det var något på gång. Det var dock lugnt. För vår egen del blev det en kväll på The Auld Triangle. En rätt så skabbig irländsk sylta, men med ett bra drag efter matcherna. Så också denna dag. Trots tidig kick-off var det inget fel på stämningen. Det var lördag och allt vad det innebär. Vi blev kvar sjungandes sånger till ungefär åttatiden då Lander aviserade hemgång. Han var sliten.
Själv hade jag ingen lust att dra hem så tidigt utan sökte upp ”Statoil” som befann sig nere i Camden. Vi konfererade en stund innan vi beslöt oss för att dra in till chinatown för en sån där fantastisk måltid.
Mätta och belåtna strosade vi omkring en stund vid Leicester Square och Piccadilly innan tuben fick ta mig till Putney igen.
Det var nu det mindre roliga började.
Lander hade tagit nycklarna med sig när han drog hem, Laura var ute på fest och James var i Bornemouth. Tror ni Lander vaknade när jag ringde på strax före halv tolv? Did he fuck! Han blir tydligen helt döv när han somnar med öl i kroppen. Laura var inte på gång hem på ett par timmar så det blev att sitta och sova på trappan – ute – i London! Kul? Not!
Vid strax efter två på natten anlände Laura med taxi och även jag fick komma in.
Söndag
Problem att ta sig upp ur sängen. Inte ett dugg att göra med lördagens intag, det var rimlig mängd. Nej, ryggen hade väl inte mått så bra med att sova ute. Tur att vi inte bråttom iväg nånstans. Jag var ändå uppe före den döve, som vid halv tolv släntrade ner för trappan. Aningen skamsen fick han information om vad som hade hänt några meter från hans säng utan hans medverkan.
Dagens utflykt var annars fotboll på Upton Park mellan West Ham och Bolton. En lååång väg bort från där vi bodde. Andra sidan stan faktiskt. Väl framme gick vi för att hämta ut våra biljetter som var på Dr Martens stand upper. Vi tog ett varv i området innan, och det är väl allt annat än de välbärgade som håller till här.
I en rondell stod en staty över en kvartett legendariska Hammerslirare med Bobby Moore högst upp. Den är för att hedra den hammerskvartett som var med och vann Englands VM-guld 1966.
I närhet till puben The Boyleyn stod vi och tog en pre-match pint innan vi vandrade mot arenan.
Matchen var en total katastrof. Rena skiten faktiskt. Två lag med total oförmåga att rulla bollen efter marken utan det var klassisk engelsk tjongfotboll från början till slutet. Inget att rekommendera.
Efter matchen blev det en längre promenad då vi istället för att åka två stationer med övrig pöbel knallade till West Ham för att istället hoppa på Jubilee Line som skulle ta oss aningen snabbare mot västra London, istället för att kuska runt i godsvagnarna på District Line.
Tanken denna kväll var att bjuda paret Hildreth på restaurang som tack för vänligheten att ha oss där, men båda två var aningen ”rökta” av sina helgeskapader så det blev kinesisk delivery istället.
Måndag
James skjutsade oss till East Putney Station från vilken vi tubade ut till Heathrow. Väl framme blev vi varse om kaoset. Londondimman hade slagit till och sinkade avgångarna med närmare två timmar.
Inget att göra åt utan bara att finna sig i det uppkomna läget. Vi kom dock iväg och hemma i Sverige igen var det en isande kall vind som möte oss.
Vi hämtade ut bilen och styrde den västerut.
Först Västerås där Lander skulle dra på jobb direkt. Kanske ingen skön situation.
Själv tog jag sällskap av Lisbet Salander och Micke Blomqvist hem mot Karlstad.
Att lillan var vaken när jag kom var inget jag var direkt ledsen för.
Mera bilder…
