Så fick vi äntligen til det. Ett par dagar på Jäverön hos fantastiska vänner. Ingen stekande sol, men väl en Vänern i toppform när det kom till vrede och stökig sjö.
Ut på fredagskvällen och laddade upp bordet fullt av charkprodukter i alla dess styrkor och smaker. En härlig och lugn kväll på verandan, lyssnandes på den allt mer tilltagande sjön alldeles utanför. Vad skulle det bli på lördagen?
Med väderapparna i högsta hugg försökte vi analysera vad som kanske väntade. Det blev väl hyggligt åt det håll vi väntade. Det fick dock inte hindra det jag skrämt Nina med under veckan. Att vi skulle ta med surströmming!
Vet ju att hon är lite kinkig när det kommer till dofter, och efter alla filmer man sett på folk som öppnar en sån där burk så fanns det inga tvivel. Vid lunchtid, mitt i regnet och blåsten var det dags. Nu skulle hon få “äran” att öppna. En modig tjej ändå det där. Trots sin lättvända mage stretade hon på och öppnade burken. The rest is history som man säger… Kolla filmen här nedan!
Vi skulle dock äta bättre sjöprylar på kvällen då räkor och kräftor dukades upp. En klar uppgradering.
Innan det tog barnen och jag ett dopp i vågorna. Ett dopp som blev aningen mer dramatiskt, och senare smärtsamt. Med en botten med mestadels hala stenar var det svårt att få grepp och till och med en tung pjäs som jag själv hade svårt att hålla emot. Inte blev det lättare när Charlie hade problem med vågor och halka. Vi blev aningen överrumplade av det hela då det var mer kraft i sjön än vi trodde. Vi lärde oss något allihop, den saken är säker.
I min iver att hjälpa honom upp på land, undan vattnet, så fick jag ta emot ganska bra med stryk själv. Men när adrenalinet sätter in så känner man inget. Eller ja, man känner utan bara helsike men man struntar i det. Med honom på säker mark skulle jag själv ta mig upp, men det kändes som det var lättare sagt än gjort. Bara att i stort sett kasta sig in i vågorna och försöka surfa åt rätt håll. Men det var ju inte sand under utan stenar så kroppen fick en del stryk. Under dagen så har det växt till sig så man är aningen justerad. Men allt gick bra, och efter en värmande bastu kröp vi ner igen, jag och Charlie, då på ett ställe där vi hade fäste. Ett sista (?) dopp i Vänern för säsongen var tros allt ett skönt och uppfriskande dopp – bortsett allt det andra då förstås.
Under söndagen hade vinden och sjön lugnat ner sig och vi kunde även sitta och få lite sol i ansiktet. En kortare tur med båten blev det också innan vi blev skjutsade in till fastlandet. En kanonhelg på alla sätt och vis, som det alltid är när vi umgås med värdfolket. Det fanns även en ny liten krabat med den här gången – frallan Saga. Vilken ljuvlig liten varelse!
Stort tack till er alla!
