Många är för och en del är emot. Halloween är barnens “skräckhelg” och de gillar det. Själv är jag väl ganska sval mot den amerikanska varianten av allahelgona, men köper att barnen gillar det. Det viktiga är väl att vi också lär dem “vår” variant av den här helgen. Den av eftertanke och ett komihåg att vi inte längre har alla vi önskar kvar omkring oss.
Det blev en sväng med familjen under den ljusa delen av dagen. Men då vår kyrkogård är så fin under mörker en sådan här dag så tog jag mig en sväng till. Det är e fin stämning bland de människor man ser och stöter på. Alla har en ömsesidig respekt för hur den andre väljer att ta in känslorna en sådan här kväll. För det är känslor i den mörka höstkvällen.
Har i många år valt att ta en sväng till kyrkogården just den här kvällen – då utan någon speciell att besöka. Mina kära gamla ligger och vilar på kyrkogården i Degerfors, men tanken har alltid varit med dom. Sedan några år har jag tyvärr en bror att besöka och det gör såklart den här kvällen något mera laddad. Laddad med sorg för att han orättvist togs ifrån oss av den största av klotets terrorister – cancern. Men också med glädje över det man har och de fina människor man har omkring sig.
Men det finns ju fruktansvärt mycket rädsla i samma tanke. Tanken på att det skulle hända ytterligare någon i familjen något som i förtid skulle avsluta ett liv. Man är skör helt enkelt. Och det är väl där eftertanken någonstans letar sig in. Att man åtminstone en gång om året får sig en rejäl tankeställare över saker och ting. Att man ser det som faktiskt är där och ger en kärlek och glädje.
Så lika tungt det är att tänka på de som inte längre finns bland oss – lika mycket går tanken till de man faktiskt har. Och det är nånstans där prioriteringen måste ligga.
Tror säkert att de saknade håller med.
Ta hand om er.
