De flesta har säkert någon gång befunnit sig i en situation där det bara känns att det tar stopp. Skallen blir inte utvilad och man orkar inte riktigt med att hitta den positiva energin. Då behöver man ta till sina knep, och mitt knep den här gången var att åka upp till Stockholm en helg för att bara vara och fullt ut göra det jag själv ville.
Kan ju själv tycka att det är en aning egoistiskt att åka iväg själv sådär. Men jag får nog lära mig att man ibland måste tillåta sig att göra just det där – det man själv vill. Jag vill umgås med familj, jag vill kolla på barnen när de idrottar, jag vill skjutsa och hjälpa till. Men nånstans blir det att man ställer upp på alla andra förutom sig själv. Åtminstone var det den känslan som under tid letade sig in i skallen och den behövde vädras ut.
Min fru är mycket bättre på sånt där än jag. Det är inte med bitterhet jag säger hejdå till henne då och då när hon ger sig av med sina tjejkompisar. Däremot kan jag bli avundsjuk på henne att hon har det där. Den här helgen var väl en bit på väg i att försöka hitta det för mig själv.
Tåget rullade ut från Karlstad Centralstation på fredag förmiddag och vi tuffade säkert uppåt mot huvudstaden. Väl på plats mötte min käre vän Jocke Lander upp vid hotellet och vi tog en kall öl innan vi knallade vidare. Begav oss sedan till Gamla Stan och åt en bättre burgare på Barrells innan vi gick ytterligare några meter till en av mina favorithak i stan, The Liffey. Där mötte fler av mina Arsenal Sweden-vänner upp och vi hade en fantastiskt trevlig kväll tillsammans. Stort tack för att ni kom allihop!
Efter en något seg lördagsförmiddag var det kameran i väskan som gällde och jag gav mig ut på en helt planlös promenad. Klockade in på 14 kilometer innan den var slut. Promenaden tog mig runt på Kungsholmen innan jag fuskade lite med en tunnelbana från Rådhuset till Kungsträdgården. Därifrån, via Norrmalmstorg, gav jag mig upp på Brunkebergsåsen och Vasastan. Och det var just en sådan typ av promenad som skallen önskade. Att promenera på gator utan skyltfönster, utan bara gå omkring och ta del av den här fantastiska stadens arkitektur, människor och övrig miljö. Jag hade kunnat gå i veckor bara tittandes runt. Kungsholmen är ju en relativt outforskad oas när det kommer till det där och kan varmt rekommenderas för den som vill se en annan sida av Stockholm än den man oftast exponerar sig för. Samma uppe på Brunkeberg. Stan är så grymt kuperad, något man inte riktigt fattar när man håller sig i de “vanliga” stråken.
En annan sak som slår en är ju alla dessa kolosser till kyrkor som står stolt med sina torn runt om i staden. Vilka enorma byggnader det är! Är inte speciellt kyrklig av mig, men själva byggnaderna och dess historia lockar ju fram ett intresse att veta mer om dom. Det var också något som slog mig när jag kämpade mig upp alla trapporna vid David Bagares gata. Inte för att det sägs ha varit Palmemördarens flyktväg, utan även den plats där Gustav Vasa stod och tittade ner på dåvarande Stockholm (Gamla Stan) innan han red in och kröntes till kung 1523. Nu kanske det inte var just på den gatan han stod, men väl uppe på åsen. Tänk om de gamla husen ändå kunde prata. Vilken historia!
Mitt i alltihop det här så gick jag rakt in i ett par valspurter. På Sergels Torg stod Sara Skyttedal och pratade, och när jag senare på dagen kom till Norrmalmstorg så var det valmöte för Alternativ för Sverige. Där fanns också ett gäng som inte riktigt sympatiserar med AfS så det var lite hojtande från båda håll. Hur som helst är det intressant att stå och titta på folk vid samlingar som de här. Det är verkligen en salig blandning.
Lördagen gick vidare och promenaden tog mig till Rådmansgatan 88 där Arsenal Sweden har sitt högkvarter. Det är ju Europafinal i veckan och jag fick nöjet att vara med i en poddinspelning där fokus låg på finalen i Cupvinnarcupen 1994. En final som jag såg på plats. Vi mindes tillbaka och pratade “one-nil to The Arsenal”.
Avslutade kvällen ihop med Jocke och Uffe nere på Köttmästaren där vi fick i oss både chark, kött och en del rött vin. En skön och lugn avslutning på ett par fina dagar tillsammans med mig själv – och lite fina vänner. En helg som gav mig den ventil som jag så länge önskat.
En stor del i det här med att “pysa” lite är ju för egen del att ha kameran i sällskap. Inget annorlunda den här gången.
