Prognoserna sade “en helg med mycket sol och värme”.
Det blev istället en vädermässig pytt-i-panna med alla möjliga scenarion.
Det gav också upphov till en och annan bild av varierande karaktär. En av dem blev dessutom ganska populär.
Rickard och Vilmer skulle upp till stugan i närheten av Gustav Adolf i Hagforsskogen. Jag och Charlie fick en fråga om vi ville hänga på en helg och vi var inte sena att tacka ja. Vetskapen om hur fint och fridfullt det är där uppe i skogen avgör varje gång. Det blir aldrig ett nej på den frågan.
Planeringen på fredagen kretsade runt Sveriges match i EM med start klockan 15:00. Allt löste sig så vi kunde satsa på att se den på altanen i skogen. Hur det gick vet väl de flesta, och helgen hade fått en fin start. Lördagens prognos såg väl sådär ut så vi tog beslutet på förmiddagen att lämna stugan och åka in till Filipstad för lunch och besök i OLW-butiken.
Filipstad, en gång en viktig ort i den värmländska gruvnäringen. Idag finns den vackra miljön kring vattnet kvar, de gamla träkvarteren är fint bevarade, men stadens övriga centrum är tyvärr inget att hänga i granen. Inte för att det ser dåligt ut utan mer för att det saknas folk som befinner sig där. Nedlagda butiker med sina tomma skyltfönster ger en indikation på hur bygden mår. En bygd som är värd ett så mycket bättre öde än vad som nu sker. En personlig dröm är ju att de här mindre städerna någongång i framtiden får ett uppsving och att folket hittar tillbaka och att det skapas möjligheter. Men det är inte jag rätt man att prata om.
Däremot så kan jag ju älska de gamla miljöerna, de som en gång trampades och levdes i av de som sedan länge har lämnat jordelivet. Arvet är det som lever kvar och förhoppningsvis bevaras åt framtida generationer.
Lunch på La Strada fick det bli innan det bar av tillbaka till de sälla skogarna. Väl där såg, och hörde vi, vad som skulle bli seneftermiddagens actionrulle – live. Med diverse appar som indikerar åska och blixt kunde vi följa vädrets framfart över höjderna söder om sjön. Sen kom det. Jisses så det small, blixtrade och regnade denna lördag! Det blev sådär intensivt att man bara stod och gapade med en fundering om hur mycket vatten kan det släppa på en och samma gång?
Efteråt bjöds vi på en enormt fin och klar regnbåge som blev dubbel efter ett tag. Inte ofta man får uppleva en hel, och dessutom dubbel, båge på det sättet. Det klarnade upp såpass att vi beslöt oss för att ta en tur med båten och se om det fanns någon fisk som skulle kunna tänka sig att hänga med upp över ytan.
Det här var ju senare på kvällen så solen hade ju dippat en del vilket gav ett skönt ljus över sjön och den skog som omsluter den. Så när vi är mitt på sjön så blev det en syn som jag bara ville kunna ta med mig hem på något vis. Men tänkte ju att man aldrig kan få till en bild som är i närheten av att spegla det man ser med blotta ögat. Men det gick hyggligt den här gången.
Valde att lägga ut en av bilderna i en tweet på kvällen och det tog…skruv…kan man väl säga.
Blev bannemej lite nöjd med den där. #Värmland, my friends 😍 pic.twitter.com/lLH3lsRd3I
— Stefan Eriksson (@Bearroad_se) June 19, 2021
Så många som gillat den där bilden, vilket nästan blir genant. Men det är klart, det blev en jäkligt bra bild, och sånt gillar man ju själv. Hade bara inte räknat med att det skulle sprida sig som det gjorde. Sett att många namn man känner igen från olika segment i samhället har gillat den där tweeten. När det sedan dyker upp på skärmen i telefonen att Thomas di Leva har gillat min bild…då har man nått någon form av nivå (eller nåt) känner jag. Så tack Thomas för uppskattningen. Den uppskattas!
Är överväldigad över antalet människor som visat uppskattning för den där bilden.
Under söndagen fick vi så äntligen några timmar med badväder. 20 grader i sjön och grabbarna hoppade och trivdes medan vi gubbar mestadels satt på bryggan och njöt av glädjen i vattnet och av solens värmande strålar.
När det sedan var dags att rulla hem mot Karlstad igen så överraskades vi av ytterligare ett kraftigt regnväder. Vi hade väl inte haft jordens koll på prognosen utan höll ut vid bryggan så länge det bara gick. Men när det väl mulnade så gick det fort. Sikt på max 30 meter ute på länsvägen mot Hagfors gjorde att det gick sakta, och väl inne i Hagfors möttes vi av brunnar där vattnet kom underifrån istället för att rinna undan. Det small och blixtrade över våra huvuden och mängden regn som kom var enorm. Det gav sig inte förrän vi var några mil hemifrån och vi konstaterade att trots vädret hade det varit ännu en underbar helg i värmlandsskogen.
Tack Rickard och Vilmer!