Vad gör man med en ledig dag i mörkaste november?
Jo, man tar sig till en plats som kanske till och med gör sig bättre i just den väderlek vi har just nu.
Högbergsfältet i Persberg var min startdestination, och oj vad det var värt det!
Har läst en del om det gamla gruvområdet. Har även sett bilder på det som kallas Tilas Stoll. Det var väl till och med så att Alice Cooper hade varit där nån gång och nämnt det i nåt sammanhang. Nu var det min tur.
Att Bergslagen och gruvindustrin var det som byggde Värmland var ju ingen nyhet för mig. Däremot är det väldigt intressant att läsa om hur längesedan det faktiskt var de startade gruvdriften. Här finns det massor att läsa om de gamla gruvorna i den värmländska bergslagen.
Det syns att naturen gått igenom ett och annat angrepp. Men det är också det som gör området så häftigt, lite trolskt. Numer är det ett naturreservat och “varvet” runt området var ungefär 2,5 kilometer. Varje del på området hade sin egen historia kändes det som. Det var ju inte utan att man undrade hur det kunde ha varit på den tiden då det var som mest aktivt.
Det som var riktigt häftigt var att jag var alldeles själv. Eller ja, ensam människa åtminstone. På promenaden fick jag sällskap av både rovfåglar, ekorrar och rådjur – om än på distans. Men annars, helt själv. Jag brukar normalt ha en ljudbok igång när jag är ute och går, men inte den här gången. Jag ville bara ta in tystnaden och lugnet.
Hoppas att bilderna kan ge en liten hint om hur häftigt det var, och vilka vyer området bjöd på. Tilas Stoll var ju en ruskigt häftig upplevelse. Den bör man göra om man har vägarna förbi. Att stå där – mitt i berget – och bara…ja, stå. Det gav ett häftigt lugn i kroppen, som man var omsluten av naturen i en behållare. Kan inte beskriva det bättre utan det bör upplevas.
Tog sedan en omväg när jag var klar i Persberg. Förbi Nordmark och via grusvägar i skogen kom jag till slut ut på 63:an igen. Men det syns hur viktig gruvdriften har varit för den här delen av Värmland. Det finns smågruvor och hyttor lite överallt inne i skogen, och åker man den väg jag gjorde så är extratiden det tar på de små vägarna värt varenda minut. Det ger åtminstone mig en god portion ro och tid för tankar när man puttrar fram genom skogen, spanande efter saker att vila ögonen på.
Så håll till godo med några tappra försök till bilder över en del av Värmland som är bedårande vacker!
