Resan som bokades i januari har just avslutats.
En resa med gamla Arsenalvänner man fått genom åren och som man kommit att tycka väldigt mycket om.
Och i januari så kunde vi ju till och med se fram emot en avslutningsmatch i ligan med en (då högst relevant) chans till pokalhissning.
Nu har ju vårsäsongen passerat och det har hänt en massa saker som förändrade de sportsliga förutsättningarna till resan. Detta var dock inget som skulle få påverka stämningen. Med det gänget och de profilerna så går det liksom inte att misslyckas. Men vi börjar redan på fredagen – i Stockholm.
Då planet skulle gå vid lunchtid på lördagen så åkte jag upp till huvudstaden redan på fredag och passade även på att fira födelsedag med några ur resegänget. En längre seneftermiddag på Tennstopet nära Odenplan dög fint som uppvärmningshak för det som komma skulle.
Johan Luks plockade upp oss hemma hos Jocke i Blåsut och vi rullade ut mot Arlanda där vi skulle möta upp de andra. En efter en droppade de in och en väldigt fin känsla infann sig. Något utspridda på planet mot Heathrow men väl på tuben in mot stan kom nästa dilemma. Skulle det gås av och ta en pub-paus? Omröstning och utfallet blev till fördel för alternativet som var att ta oss till hotellet och göra oss av med grejerna. Det tog fyra stationer från flygplatsen så klev två av – Uffe och Walle behövde en paus.
Efter hotellet var avklarat begav vi oss till Upper Street där det åts mat på diverse ställen. Blev sittande på Byrons tillsammans med Hedemora, Kaj och Jocke. Om jag under sommaren återskapa just den känslan som när vi satt där så är jag en vinnare. Obeskrivligt skönt! Kvällen avslutades på The York strax intill innan det var nog för dagen.
Söndag var ju matchdag och jag skulle få träffa min gamle vän James igen. Vi hann med att ta några pints tillsammans innan det var dags att promenera upp till arenan för att se Arsenal slå Aston Villa och göra sin del i det som fanns kvar att kämpa för i år – att gå om Tottenham och nypa andraplatsen. Inte så viktigt kan tyckas, men då håller du inte på något av de två lagen. Tottenham såg ut att kunna nypa titeln i år, men med sämre psyke än en svajig uppsättning Wengerspelare så tappade de helt och hållet i slutet och Leicester gick och vann.
Men kanske skulle de för första gången på 20 säsonger kunna få oss bakom sig i tabellen? Jag var övertygad om att så inte skulle bli fallet.
Vi gjorde vårt och när det började dyka upp uppgifter lite varstans på Emirates att Newcastle ställde till det för Spurs så ökade både jubel och stämning. När allt var klart hade vi slagit Aston Villa med 4-0 och Tottenham brakade – med en man mer – ihop som det korthus de är och torskade med 5-1!
För er som inte förstår rivaliteten mellan Arsenal och Tottenham så är det inget speciellt, men att det för 21:a säsongen i rad hände igen är ingenting man håller tyst om.
– It’s happening again – North London is RED.
Kvaliteten på sångerna som ekade inne på The Auld Triangle kan säkert diskuteras – men många var de.
Att vi senare upptäckte att de “hade Kir på tapp” minskade varken humöret eller sångerna.
Stor applåd till Villafansen som körde järnet hela matchen. De flesta dessutom utklädda till allt från vägkoner till Pingu till Marge Simpson.
Sliten av söndagens gloatingfestival så tog vi oss på måndagen ner mot mina gamla hemtrakter i Shepherds Bush och Hammersmith. Passade på att titta in på min gamla stambup, The Richmond, vilken inte hade ändrat sig speciellt mycket. Inte heller gamla mysiga Queens Head vid Brook Green hade ändrat sig. Fortfarande en oas i myllret med sin sköna “beer garden”. Det blev dagens lunchställe och Backevik åt inte fisk, vilket vi andra gjorde till vårt stora nöje.
Vidare in mot City och till en pub som visade AIK-Djurgården – en för övrigt bedrövligt tråkig fotbollsmatch – men med rätt resultat för de i sällskapet som ville se. Avslutning på en italienare där en bättre köttbit och marinerad svamp intogs. Tisdagens tio timmar på resande fot är inget direkt att surra om.
Sammanfattningsvis så blev resan så kul jag bara kunnat föreställt mig. Tack alla som var med och bidrog till den goda stämningen. Förhoppningsvis var det inte sista gången just det här gänget reste tillsammans.
Väl hemma så fanns det små famnar att springa in i. En annan obetalbar känsla.
