Jag har aldrig varit i Ryssland – eller i Sovjet heller för den delen. Inte mer än de gånger jag besökt Tingvalla Isstadion. Där känns det som det finns en förnimmelse av gamla Sovjet. Det som en gång byggdes 1967 känns som ett kulturminnesmärke mitt bland renoverade kaserner och nybyggda innebandy, skate och curlinghallar som omger monumentet.
Ett monument som en gång huserat världens bästa bandylag.
Nu är varken bandylaget eller monumentet av högsta klass, men med det sagt inte utan själ. Jag beundrar de som hängt i och räddat den anrika bandyklubben från att slutligen tippa över och försvinna. Jag tackar er för att IF Boltic fortsätter att existera som bandyklubb. För det ska sägas, jag och mina vänner har haft fruktansvärt roligt runt Boltic genom åren.
Så när man som ikväll går och ställer sig på en läktare – fylld av avspärrningsband på grund av murkna brädor – så är det som ett statement över öststatsmonumentets förträfflighet. En ruskigt omysig bortaplan för alla gäster samtidigt som den är en kär skådeplats för alla oss som har ett gott hjärta till Boltic. För även om besöken inte är lika frekventa nu så glömmer man aldrig en gammal kärlek.
Jag beundrar en sån som Mikael Borstner som år ut och år in finns där på kanten i denna hopplösa miljö. En sport som år efter år drar igång säsongen med någon slags domedagsgiljotin hängande över sig. Men det stretas på trots minimala resurser. Jag älskar folk som inte ger sig. Som Borstner.
Att hans lag nu inlett serien med två raka segrar är fantastiskt kul. Hemmapremiären vanns efter att ha vänt ett underläge och slagit dit 4-3 i matchens sista minut. Lidköping fick åka hem tomhänta, liksom storebror Villa från samma stad fått gjort oräkneliga gånger. Tor inte ens Google har koll på alla Villaförluster på Tingvalla. Sökmotorn har åtskilligt lättare att hålla reda på nyss nämnda klubbs antal SM-guld.
Att det delats ut en stor mängd fribiljetter till dagens föreställning tycker jag var ett bra grepp av Boltic. Det lockade över 1000 personer och förhoppningsvis kommer flertalet tillbaka. Arenan erbjuder i sig inte ett skit i upplevelse, men man går ändå dit och trivs. Trivs med vetskapen att bortalaget formligen hatar att vara där, trivs med att det finns sköna människor att prata med, trivs med att ta en kaffe i klubbstugan, till och med trivs när det viner lite om öronen.
Jag vet att bandyfolket inget annat önskar än att få komma inomhus, och för sporten en högst nödvändig sak för framtida rekryteringar av bandyspelande ungdomar.
Men tills att det händer väljer jag att de gånger jag ställer mig på Tingvallas såphala läktare så kommer jag att göra det med ett leende. Ett leende med massor av nostalgi och av kärlek till de som kämpar och aldrig ger sig.
Forza Boltic!