Det har varit i tanken ett tag. I helgen blev det läge, och kan väl så här i efterhand säga att det just nu är en perfekt “coronautflykt”.
Mitt ute i ingenstans, bland träd, mossa och snår står de – de gamla bilarna på Båstnäs gamla bilskrot.
Man får ta sig ända till Åmotfors innan man ska svänga av vägen och lämna den lilla civilisation som ändå är i Värmlands mest västliga landskapsända. Sedan väntar några mil av svängar och backar innan grusvägen tar vid och det stundtals svänger så snävt att man kan se den som sitter i baksätet.
Men sen så…helt plötsligt står det några övergivna vrak efter vägkanten. Och de är många! Läste att det finns upp emot tusentalet fordon i området och jag vet inte om det stämmer. Men väl då så var det ju skrotade bilar precis överallt. Många av bilarna har säkert stått på samma plats i 40 till 50 år då träd växt igenom både tak och motorhuv på vissa av de gamla ekipagen.
Det är en märklig känsla att trampa omkring på de små stigarna runt alla bilar. Den ena värre tilltygad efter den andra. Känns som ett bra ställe för en skum film eller rockvideo. Tänk när natten kommer sen…inte en lampa såg jag. Det blir nog bannemej bäkcksvart där ute på skroten då. Nu när det blåser lite också…och bilar som står mot träd knarrar…om det nu är bilarna eller träden…eller nåt annat som knarrar.
Jag kan bara säga att det är värt ett besök om man har vägarna förbi. Om man inte har vägarna förbi så kan man göra som jag och familjen idag – åka dit ändå!
För en som älskar att knalla omkring med en kamera i högsta hugg så är det ju ett något udda paradis faktiskt. Ni får kolla själva!
Trevlig helg på er!
