Att sitta vid Vänerns strand och fullkomligt stirra på vattnet är en av de saker som verkligen får mig att koppla av. En annan är att ta bilen och åka ut i den värmländska skogen. Att bara lämna vägarna som har ett eget nummer och bege sig in mellan de stora lederna är ett äventyr, men ack så rofyllt.
Ställde frågan till frun om hon var sugen på att hänga med. Hade väl väntat mig ett nja, men fick glädjande nog ett ja!
Det är ju som det är när jag tar bilen och drar iväg så där. Det som kommer i vägen och är värt att försöka dokumentera – det dokumenteras. Det får ju till följd att de här turerna kanske inte blir så långa i kilometer, men de tar tid. Söndagens utflykt var inget undantag.
Totalt blev det 20 mil under 6 timmar, och jag törs nog lova att hälften av milen var på grusväg.
Hade gjort en rutt i Google Maps där jag medvetet valt bort de större vägarna. De har man sett till leda och inget nytt händer efter vägen. Strax efter Skattkärr vek vi av och började vår resa på landet. Genom de stora markerna i Väse och Ölme, på både asfalterad som grusad väg, nådde vi till slut fram till Bjurbäckens slussar. Cafét stod öppet och vi lunchade på en räkmacka och en vansinnigt god kopp kaffe.
Jag har skrivit det förut och jag gör det igen. Bergslagskanalen, där slussarna i Bjurbäcken och Asphyttan ingår, är ännu en konstruktion för att få den brutna malmen ner till Vänern. Just malmen och alla gruvor och hyttor i den östra delen av Värmland är en fantastisk historia som sträcker sig bakåt i tiden, ända till när Gustav Vasa regerade i Sverige. Det är frestande att göra en rejäl djupdykning i det där…men det får bli senare.
Efter räkmacka fortsatte vi norrut. Tänkte “vända” uppe i Bosjön, där det finns rester av ännu en hytta. Har varit där förut, men ville ta svängen förbi då jag tycker det är en vacker plats. Men en mil in på grusvägen mot Bosjön tog det stopp. Ett räd låg tvärs över vägen, och även om jag försökte och tog i så låg trädet kvar. Det var bara att vända och rulla tillbaka ner mot Filipstad. Annars var tanken att vända söderut vid Bosjön för vidare färd mot Brattforsheden och Kittelfältet. Nu fick vi ta 63:an istället och det gick ju såklart lika bra.
Kittelfältet är ett naturreservat dör naturen är formad av den smältande isen för sisådär 10 000 år sen. Ett häftigt landskap med tallar som står stolt och sträcker sig mot solen. Det är en hänförande syn att se alla träden – helt spikraka – stå där i sandmarken som isen skapat. Dödisgropar överallt och en ibland påfrestande promenad upp och ner för åsarna. Men hit kommer jag att åka igen. Kanske då en dag då det inte regnar, för vi ska säga att vädret var bra idag med tanke på vilken sorts aktivitet vi planerat. Men givetvis så regnade det just den stunden då vi var ute i skogen och knallade.
Aningen dyngsura satte vi oss i bilen och fikade lite innan vi rullade hemåt. Detta via det gamla militärflygfältet, via Molkom och genom skogen ner till trakterna kring Skattkärr. Där vek vi av och tog “baksidan” på Alstern tillbaka hem.
Sitter redan och tänker på nästa rutt. Då får det nog bli västerut i landskapet. Tips mottages gärna!
Här har ni ett knippe bilder från vår färd på landet. Den tänkta rutten kan du se här!
