Är det på väg att hända igen?

Landet har fotbollsfeber! Löpsedlar skriker om svenska framgångar i fotbollens finaste mästerskap. Det är blågula hjältar som både på och utanför planen skapat eufori för oss som är kvar här hemma. Bortom havet spelas matcherna och här hemma råder värmebölja och folk tar sig till stora samlingar för att uppleva matcherna tillsammans. Likheterna med årets VM och mästerskapet 1994 är skrämmande lika.

1994 var jag 24 år. Att jag då, tillsammans med så många andra, skulle få uppleva för mig den största svenska idrottsbedriften i modern tid var inget man reflekterade över. Man gick som i ett rus i all fotbollshysteri. Stjärnorna i det laget var många av dom ledande i sina klubblag och tillsammans utgjorde de en enhet som med några domslut åt andra hållet förmodligen hade haft en god chans att faktiskt vinna mästerskapet den gången. Tänker framförallt på Jonas Therns röda i semifinalen, samt att Stefan Schwarz var avstängd. Med de två på planen hade vi fixat semin och slagit ett tråkigt Italien i finalen. Helt övertygad om det.
På bänken fanns Tommy Svensson. En trygg gubbe som hade en bra förmåga att skapa ett lag – ett lag som än idag är smått odödliga i svensk idrottshistoria.

Då var jag som sagt 24 år. Nu, 24 år senare är ett nytt svenskt landslag på väg att linda befolkningen kring sina fingrar. Ett gäng (förstå mig rätt här) nobodys har krigat sig fram till en kvartsfinal i VM. Detta efter att ha avfärdat Holland i kvalet, Italien i playoff och vidare som gruppetta i en grupp som innehöll storheter som Mexico och Tyskland. Båda dessa nationer är nu hemma och har semester. Vi har NOLL stjärnor i laget – men vi har ett LAG.
Ett lag som jag inte tror hade blivit bättre med en 37-årig Ibrahimovic som med sin aura att han är större än störst förmodligen inte hade passat in i det lag som Janne Andersson nu skapat. Som sagt, mina egna teorier helt utifrån hur jag uppfattar Zlatan då jag inte känner karln.

Janne ja. Minns rubrikerna och de små hånen när han fick jobbet som förbundskapten. “Party-Janne” osv…
Ingen har något negativt att säga om Janne längre (ja, möjligtvis han som inte fick vara med). Han står upp för sitt lag, svär och skriker på linjen och allt för att han tycker sina killar blivit fel behandlade eller nåt annat. Fullt fokus på laget. Sån fokus att han inte ens märkte när en liten fågel satte sig på kavajen och hans bänkgrannar bytte plats med varandra för att ta bort fågeln. Inte en min hos Janne Andersson. Jag gillar en sån kille. Han står upp för sitt och han får alla killarna i laget att känna likadant. De spelar för sig själva, för tränaren och för alla oss andra som ser det gula och blå flaggan som sin.

Nu väntar England i en kvartsfinal. Med hygglig vetskap om hur den engelska mentaliteten ter sig i framgång så går de in i matchen som skyhöga favoriter. De ser redan en semifinal och en final. Det är ju där vi ska sätta in stöten. Förutom Harry Kane verkar det inte vara speciellt mycket mer att hämta framåt om man ska vara ärlig. Det där kommer Granen att styra upp tillsammans med en ruskigt stabil Robin Olsen i mål.

Framåt gnetar värmlandsbrigaden på. Toivonen och Berg må bränna chans på chans, men rätt vad det är så sitter den. Toivonens världsklassmål mot Tyskland bevisar att det inte saknas kunnande. Ser att en del klagar på de här två, men jag njuter av att se dom. De är såpass rutinerade att de vet att man måste vara en gris där framme om man ska ta sig fram – och det kan de med bravur. De är två “no names” som motståndarna förmodligen inte lägger allt för mycket fokus på, men arbetsmoralen i laget övervinner det mesta – det har vi visat ända från första kvalmatchen.

Jag har stor tro på gänget och kommande lördag blir en nervpärs av guds nåde. Vinst där och de har tagit sig lika långt i slutspelsträdet som den odödliga class of 94.
*****
På tal om VM94. Jag, Tobben Hallberg och Niclas Jonzon seglade runt i Vänern i en liten båt vid tillfället. Gjorde även dagsrapporter om VM i dåvarande Radio City. Gloryland, VM-låten 94, använde vi som signatur och den låten kommer alltid att finnas kvar med glädje i sinnet.
*****
Jag har aldrig tatuerat mig, men kan tänka att det innebär en viss dos av smärta när bläcket ska dit. Och att så många av dessa fotbollsartister idag verkar tävla i vem som har mest tatueringar förbryllar mig. Det när jag sätter in ekvationen av hårfin beröring på plan och ett beteende efter beröringen som får en att tro att de brutit höften, spräckt mjälten, fått diskbrock eller blivit våldsamt amputerade. Om det ens är någon beröring.
Hade de lagt bara ett uns av fokuset de lägger på sina designade frisyrer och tatueringar så hade de kanske haft en något bättre balans. Men det kanske försvinner ut med det andra. En del säger att det tillhör sporten, men i min värld håller jag inte med. Det måste bli ett slut på de här fjantiga pajaskonsterna snart.
*****
Hade ett samtal med min gode vän Jocke the other day. Vi pratade om kvällstidningarnas närmast tourettesliknande behov av att recensera folk som jobbar med VM i tv. Vi kom inte fram till någon vettig anledning, men konstaterade båda att det var både onödigt och helt värdelöst. Är det någon i tv som tycker något om de som skriver?
*****
Har under detta VM, liksom under 94, konsumerat en hel del av matcherna via Radiosporten. Att sitta på altanen och bara stirra ut i intet och låta referaten nå en genom ett par öronsnäckor är faktiskt någon form av sinnesfrid. Radiosporten – när det är rätt kommentator – är och har alltid varit magiskt på sitt sätt.
Datorn har också funnits med på altanen då det numer går alldeles utmärkt att kombinera att se match och vara utomhus på samma gång.
Vi har också på O’Learys med hela familjen och sett de två senaste matcherna. Knökfullt, och ett jäkla ös!
*****
Jag får Tommy Svenssonvibbar när jag ser och hör Janne Andersson.
*****
Vad tycker ni?
Kommentera gärna!

Nu är all fokus på lördag och det är väl bara att smått gå och nynna med i de många klippen som kommer oss tillhanda från landet i öster…
KANNA PÅ KANNA PÅ – VI ÄR FRÅN SVEALAND!

About Author