Det här blev en fruktansvärd fredag.
Har via radio och nätets alla möjliga kanaler följt dramat i Stockholm i eftermiddag då vår vackra huvudstad blev utsatt för ett terrorattentat.
Alla som varit på besök i staden har med största sannolikhet trampat de meter av gatan som nu istället för alltid kommer att förknippas med en lastbil som mejade ner oskyldiga människor.
Jag lämnar motiv, gärningsmän, eventuella ideologier därhän då det ännu inte föreligger några som helst bevis mot någon.
Däremot kan man ju ha en tanke på hur det här hanterats från olika instanser.
Att privatpersoner twittrar från olycksplatsen är idag vardagsbeteende. När sedan de stora mediadrakarna träder in blir det en nivå ytterligare. Det är då man verkligen synas, det är då det blir examen. SVT hade otur med schemaläggningen när en dam skickades ut för att rapportera. Nu menar jag inte att det var just för att det var en dam, utan för hennes bedrövliga brist på respekt för att folk är under chock och kanske inte vill prata. Men hon jagade på, störde folk och poliser. Hon fick en del omnämningar på twitter..om man uttrycker det milt.
Förutom ilskan över det inträffade så går det inte att bortse från den omedvetna beredskap som medmänniskorna i Stockholm visat världen. Det twittrades om öppna dörrar, mat, husrum, skjuts med mera. I Uppsala var det ett fritids där personalen skulle stanna tills föräldrarna kom hem. Stockholm stängdes ju av helt och det fanns inte en chans att ta sig vidare med kollektivtrafik.
Det gläder mig när jag läser allt det där. Det värmer. Människor är på riktigt – de är verkligheten.
Folk som däremot tror att det hjälper att be för Stockholm har helt missuppfattat allting.
Dessutom verkar polisen varit riktigt på tårna. De ska ha all heder, då de för en (i sammanhanget) skitlön sätter sig därute i första led för att skydda oss andra. Kärlek till er alla som på något sätt ställer upp för folk!